För de som inte vet, vad är Jazz Manouche?

– Det är en fransk musikstil där banden, om det är på riktigt, bara spelar med stränginstrument, inget piano, inga trummor, inget blås. De som låg bakom stilen var den belgisk-franska gitarristen Django Reinhardt och den franska violinisten Stéphane Grappelli. När de träffades blev Reinhardt, med sin romska tradition, helt såld på Grappellis amerikanska jazz.

Hur kommer det sig att ni fastnade för just den här stilen?

– Det är en bra fråga. Jag har alltid vetat vem om Django Reinhardt och har alltid varit intyrreserad av gitarrspel. Men det föll inte på plats förrän jag köpte en CD med honom och blev helt tagen. När jag sedan gick och tittade på svenska band som Djangos Quattro och Hot Club de Suede så uppmanade de mig att börja spela. Sedan har det rullat på. 2007 bildade vi bandet, jag och gitarristen Tom Buhre.

Jämfört med 30-talets Paris, hur mår den här jazzstilen idag?

– Det var en väldig svacka under 60- och 70-talen. Sedan kom det ett uppsving i skiftet mellan 70- och 80-talet med ett holländskt band som heter Rosenberg Trio. Då började folk få upp ögonen för det här igen. Nu upplever jag återväxten som väldigt bra.

Vad kan publiken förvänta sig?

– Musik som svänger och att det blir svårt att sitta stil. Det är nästan som punk jämfört med annan jazz. Vi försöker undvika de mest kända låtarna, till exempel jazzstandards som "All of me". Vi siktar in oss på lite udda nummer, amerikanska låtar från 30- och 40-talen, blandat med lite franska låtar från samma tid.