Lilliesköld hyllar de gamla mästarna
Kanske är alla goda ting tre. I Karl Johan Lillieskölds konst är det i alla fall så det finns tre teman som han ständigt återkommer till.
Det är som en del skådespelare berättar, att scenskräcken förvärras. Man kan jobba länge på målningarna och ändå blir det en fullständig frenesi när det är dags. Då skrapar jag ner färgen och gör om och så blir det ändå likadant som det var innan, berättar han och skrattar åt eländet. Han gör en hastig rörelse med armen:
Jag önskar att jag kunde vara en sådan där som bara målar ett par penseldrag, svooosch, så är det klart. Men när jag gör en abstrakt målning kommer jag ändå tillbaka med den minsta penseln och duttar och ändrar. Jag får helt enkelt ha lite skoj åt sig själv och inse att det är min gest.
Han menar själv att han på sätt och vis är en bakåtsträvare med fötterna fast i det figurativa måleriet. Han målar med olja på duk och det är tre teman som återkommer hela tiden: landskap, små buskar och träd och citat från gammal konst fast på ett helt nytt och eget sätt och alltid i rött. Oljan lägger han på i många och tunna lager, ofta med lasyr. Resultatet är en speciell ton och lyster.
För mig är citaten en dialog med det gamla måleriet. Det är ett sätt att se hur de bar sig åt, jag rotar och undersöker. Tar sönder i bitar och sätter ihop igen, förklarar Karl Johan.
Ofta handlar det om allegoriska målningar eller klassiska scener ur mytologi. Det kan vara väldigt våldsamt ibland. Det är figurerna han är ute efter och till en början är det ganska abstrakt. Men sedan börjar han måla ihop figurerna igen.
Jag kan inte förklara varför jag tycker att det så kul, för det är ganska jobbigt också. Det är svårt att sätta ord på det. Landskapen kan komma som en svalka efter att ha brottats i förtvivlan med det röda som hotar att dränka en till sist.
Karl Johan gör installationer också, men helst målar han. För tiofemton år sedan höjde folk på ögonbrynen när han visade sin föreställande konst
det var inte så det skulle vara. Nu är synen på konst en annan och Karl-Johan känner sig säker i sitt uttryck. Han hoppas på förståelse och medkänsla från sin publik, säger han skämtsamt men med en underton av allvar. Det är svårt att ha distans till sin egen konst, tycker han. Därför vill han inte heller säga vilken målning han tycker mest om i sin utställning. Då kanske folk börjar leta fel i de andra målningarna.
Det är kluvet när man säljer en favorit. Dels blir det ett tomrum som man känner att man måste fylla. Men att sälja en personlig favorit känns ju också särskilt roligt, det känns som att man har träffat rätt på något sätt.
Så jobbar vi med nyheter