På fjärde plats: Liv Casserfelt – "Natten då grevinnan fick ro"

"Natten då grevinnan fick ro"

24 januari 2018 08:00

Det var en helt vanlig tisdag, trodde jag.

Då hade jag inte en aning om vad som väntade mig den närmaste veckan.

Jag skulle som vanligt möta mina kompisar, Klara och Jennifer när jag såg det. Min väg till skolan är lätt: förbi lekplatsen, vidare mot spökhuset och ner på stora vägen.

Spökhuset är en herrgård från 1700-talet som en gång varit vacker, men som nu mest liknade ett förfallet kråkslott. I fönstret till spökhuset tyckte jag såg en siluett. Typ en skepnad. Något grått som svepte förbi i ett av fönstren. Jag tänkte inte mer på det förrän jag kom till mormor.

– Nämen hej lilla Kornelia! ropade mormor när jag kom in.

– Hej, sa jag och tog av mig jackan.

När vi satte oss ned i soffan lite senare berättade jag för mormor om vad jag sett.

– Oj det var ju som kattsingen! sa mormor bekymrat.

Jag såg den där mormorsrynkan i pannan som alltid dyker upp när mormor tänker på problem.

– Vad är det?

– Jo, nu ska du få höra, började hon.

– För länge sen, jag tror det var i början av 1800 talet, bodde där en rik grevinna med sina två barn, Sigrid och Hans.

Hon tog en kort paus innan hon fortsatte.

– De hade en tjänsteflicka, Violetta, som brukade ta hand om barnen när grevinnan inte hade tid.

En dag fick tjänsteflickan för sig att stjäla ett vackert guldarmband som låg i grevinnans sängkammare. Men det fanns ett problem. Om hon tog det skulle barnen se det och bli vittnen. De skulle berätta vad de sett för grevinnan.

Så Violetta ansåg att det bara fanns ett sätt att bli av med barnen: hon skulle göra sig av med dem genom att bränna upp dem. Hon lockade först barnen med godis så att de gick in i vedboden, sedan låste hon och tände på. När grevinnan kom hem och såg den nedbrända boden sa tjänsteflickan att det hade börjat brinna och att barnen hade lekt där just då. Grevinnan blev rasande och förtvivlad och nu sägs det att både tjänsteflickan och grevinnan spökar i den gamla herrgården. Om man lyssnar riktigt noga kan man höra hur de bråkar. Men man vet inte säkert, för de få som har gått in i herrgården har aldrig kommit ut…

– Oj! Hur visste du allt det? frågade jag förvånat. Jag visste bara att det kallades spökhuset, men aldrig varför.

– Man lär sig en del när man har bott på en plats snart femtio år, svarar hon med lätt ton, sen blir hon allvarlig igen.

– Men om du någon gång går in där, lovar du att alltid ta med dig salt och ett silverkors?

– Ok, varför då, frågar jag.

– För om du någonsin blir tvungen att förinta ett spöke så gör så här: Lägg ut saltet i en cirkel,

placera sedan silverkorset precis mitt i cirkeln, ok?

– Ok, sa jag tvivlande om mormors skrockfullhet.

Jag såg på klockan som hängde över en liten pall, den började närma sig halv fem.

– Du mormor? Jag ska nog cykla hem nu.

– Ok, men glöm nu inte det jag berättade för dig, gumman!

– Hej då! sa jag och trampade iväg.

Nästa dag hade jag hunnit fundera på det mormor sa över natten och beslutat mig för att berätta det för Klara och Jennifer. Så när jag kom till vår mötesplats berättade jag för dem.

– Oj, sa Klara förbluffat.

– Det är ju hemskt!

– Stämmer det då, sa Jennifer hest.

– Det finns bara ett sätt att ta reda på det, mumlade jag.

– Menar du att gå in i spökhuset, frågade Klara. Hon lät rädd.

– Såklart! Mormor berättade hur man gör för att fånga ett spöke, om de nu finns.

Vi bestämde att vi halv elva skulle mötas utanför Jennifer och att jag skulle ta med mig salt och att Klara skulle ta med ett silverkors var hon nu hittade ett sådant. När klockan var tjugo över, tassade jag tyst hem till Jennifer.

– Tog du med dig grejerna, var det första Jennifer sa när vi möttes.

– Jag tog med mig saltet, Klara har korset, svarade jag.

– Ok.

Plötsligt började min mobil ringa och jag lirkade snabbt upp den ur fickan. Det stod okänt nummer så jag svarade inte.

– Hon möter oss där, hon messade, sa Jennifer och vi började gå mot spökhuset.

Inne i huset var det varmt och luktade mögel. Det som fångade min uppmärksamhet direkt var en gammal tavla. Den föreställde två barn och en gammal grevinna. Plötsligt hände det. Jag såg henne. Grevinnan. Hon stod i dörröppningen till matsalen. Hon var betydligt blekare och rynkigare än på bilden, men man såg tydligt att det var hon. De mörka ögonen gick inte att ta fel på. Men lika fort som hon kommit försvann hon.

Direkt efter henne kom en annan skugga i slitna kläder och med huckle på huvudet. Det måste vara tjänsteflickan, tänkte jag. Jag fattade fort vad som behövde göras. Jag ropade på Klara och Jennifer, men fick inget svar. Tur att jag tog både saltet och korset när vi mötte Klara utanför. Jag började med att lägga saltet i en ring och korset i mitten. Sedan ropade jag:

– Kom du tjänsteflicka, kom!

– Duuu! Varför skulle jag komma till dig? hördes en röst, men jag kunde inte lokalisera den.

– För att jag kan ge dig frid, sa jag och försökte hålla rösten lugn.

Plötsligt fick jag en stöt och det elektriska som blivit var som bortblåst. Jag trodde inte det skulle vara så lätt att ge ett spöke frid, men tydligen var det så. Jag hade en annan plan för grevinnan. Jag tog undan grejerna jag lagt på golvet och lutade istället tavlan av barnen mot väggen. Sedan ropade jag likadant som med tjänsteflickan:

– Kom du grevinna, kom!

Luften blev så spänd att det kändes som om jag skulle sprängas.

– Vem vågar möta grevinnans vrede?!

– Jag, sa jag så lugnt jag kunde.

– Vad vill du, röt hon.

– Jag har kommit för att släppa dig in i den stora vilan, sa jag.

– Och du heter…?

– Kornelia Vidarsson. Vem är ni?

– Frelinda Hägerstedt, grevinna i denna vackra herrgård.

– Ok låt oss börja. Titta dit, sa jag och pekade i motsatt riktning mot där tavlan stod.

Hon följde min rörelse.

– Titta dit, sa jag igen och pekade nu denna gång rakt på tavlan.

Så fort grevinnan lyfte blicken mot tavlan började hon darra kraftigt. Sedan byttes hennes ögon ut mot ett bländande ljus och samma hände igen och igen tills hela hon glödde som solen själv.

Sakta men säkert slutade grevinnan och glöda och istället blev hon blå, precis som om hon höll på att frysa ihjäl.

Jag vände bort blicken.

När jag tittade igen fanns bara ett svagt skimrande ljus där grevinnan nyss stod. Ekot av hennes röst skavde fortfarande i mig, som om en del av den förtvivlade grevinnan fortfarande fanns kvar i mig, och kanske var det så också.

Att hon aldrig riktigt försvinner.

Men jag hoppas att spökena på herrgården nu har fått frid.

Liv Casserfelt

Ålder: 10 år

Jag bor: I Danvik, Oxelösund.

Jag går i: Klass 4 h, Peterslundsskolan

Mina fritidsintressen: Dans, läsa böcker, skriva, katter.

Min favoritbok: The Mortal Instruments av Cassandra Clare

Därför skrev jag just den här novellen: För att jag gillar skräck och jag läser läskiga böcker.

Drömjobb: Författare.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa