Jag gråter okontrollerbart i min mammas barm. Jag hulkar, tjuter och aldrig har jag känt en sådan överväldigande smärta. Jag har svårt att andas. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag blundar och vill bara försvinna från ytan av denna jord. Allt det här är och kommer alltid förbli ditt fel.
Jag visste egentligen vem du var från allra första början, men du var den sortens person där din omgivning inte vill veta om din blotta existens och veta vem du var. Du föredrog också att det var på just det sättet och det kunde du leva med. Du älskade tystnaden och lugnet när vi var tillsammans, hellre kunde vi bara sitta tysta i timmar än att påtvinga en konversation.
Människor fyllde ingen relevant funktion i ditt liv, men du spelade en väsentlig roll för de tydligen. Oavsett om denna roll var fruktad och ger gåshud vid enbart tanken av dig eller om den väcker en slags fascination och beundran. På vilken sida man än må vara på detta breda spektrum så kunde man inte undkomma att du var du.
Jag såg dig för första gången en måndag morgon i mitten av oktober, eller för att vara exakt så såg jag bara din rygg. Du drog din hand genom ditt bruna hår och gick sedan hastigt in ett av klassrummen. Utan att lägga märke till det hade jag stannat till och med en död blick tittat mot klassrumsdörren. Mina vänner stod vid andra sidan av korridoren och skrek högljutt och hånfullt ut mitt namn. Jag lämnade hela situationen med ett obehag släpandes över mig.
Några dagar senare såg jag dig igen i skolbiblioteket, det var ännu en grå och dyster dag. Man kunde se regndropparna som långsamt åkte ned mot de billiga fönsterkarmarna. Bortsett från det melankoliska höstvädret så hade du ändå på dig ett par uråldriga demi blonde solglasögon. Ingen hade någon förklaring varför du vareviga dag envisades med att ha på dig dem, inte ens ett litet rykte om dig och dina kära solglasögon cirkulerade omkring bland massorna.
Du märkte till slut av min stirrande och nästan perversa närvaro. Du gick blygsamt fram till mig och du skulle precis öppna munnen och yttra en mening, men någonting avbröt dig. Du observerade mig kritiskt och sedan… gick du bara. Jag tänkte på den stunden konstant i veckor. Om jag lät mig själv falla bort i en dagdröm så kunde jag se dig och enbart dig. Ett sådant stort intryck av en så pass liten interaktion.
Varje gång jag såg någon i solglasögon och kort brunt lockigt hår så fick jag som en hjärtskärande och bedövande känsla i bröstet, medveten om att det aldrig skulle kunna vara du. Jag frågade hela tiden mig själv vad det var du skulle vilja ha sagt till mig. Vad kunde du möjligen vilja säga till en total främling.
Jag låter dagarna passera oberört och befinner mig nu på en värdelös halloweenfest och för min egen bekännelse så var jag kraftigt berusad. Det kommer hög musik från nedervåningen och man känner vibrationerna från basen av musiken. Jag är alldeles ensam på övervåningen och jag har placerat mig mirakulöst på en stol i köket. I samma sekund hör jag dörrklockan ringa och jag tar mig vinglande mot dörren.
Jag öppnar och samma hjärtskärande känsla kommer krypandes på mig, men det var du. Du stod där framför mig och vi får en kraftig ögonkontakt, du vägrar släpp blicken. Man kan se genom dina solglasögon att dina ögon var helt svarta, någonting jag inte hade lagt märke till tidigare. Jag var rädd och nästintill panikslagen, men samtidigt så hade jag aldrig känt mig så lugn och trygg.
– Kom med mig, sa du med en mörk och raspig röst, som om du precis hade vaknat.
Du hade parkerat din bil vid uppfarten av huset. Du gick ned från trappan och mot bilen samtidigt som du tände en cigarett. Vid bildörren gestikulerade du att jag skulle kliva in i bilen med dig. Jag tar ett tvekande steg ned från trappsteget. Jag beslutar till slut mig för att sätta mig i bilen.
Du startar motorn och vi kör mot de mörka vägarna. Jag ser inte mycket förutom det snabbt passerande ljuset från gatlyktorna. Du är helt tyst, men det är en bekväm tystnad som man inte vill ska ta slut. Jag vet inte vem du är, men jag vet att jag är din. Du må vara en total främling och ändå finns det inget jag skulle göra för dig.
Du sätter på radion och Queen börjar spelas på högsta volym. Du ler lite hänsynslöst för dig själv och tror att jag inte ser. Ditt leende var allt jag ville ha i mitt liv. När du är på väg att växla ser jag att din hand är fylld av ärr och de leder ända upp till änden av din jackärm. Jag lyckades kontrollera impulsen att vilja hålla din hand och överföra all din smärta till mig.
Du har en fast och bestämd blick på vägen och ditt leende har försvunnit. Du tittar sedan mot mitt håll och jag känner mig så skör, svag och uppriktigt skräckslagen av din uppmärksamhet. Jag har aldrig varit med om någon så intimiderande som dig. Det värsta är också att du är totalt medveten om detta faktum och du älskar varenda sekund av det.
Jag minns inte hur länge vi har kört, men gryningen börjar nalkas och man kan se hur månen börjar göra sin sorti och ska tillåta solens strålar att skina. Du stannar hastigt bilen och jag får en med trötta ögon chans att se vart vi är någonstans. Vi har stannat vid en stor övergiven villa täckt med grönska. Jag märker att du står utanför bilen och jag kliver raskt ut i den friska morgonluften. Du kommer över till mig och tar min hand.
Du leder mig från huset och över en öde landsväg till en stor och blomstrande äng som var täckt av kraftig dimma. När vi har kommit en bit ut så ställer du dig mot mig. Du ser ledsen och bekymrad ut. Morgonljuset fångar konturerna av ditt vackra ansikte och jag ser hur tårar börjar faller ner från dina kinder. Du skulle inte kunna vara mer perfekt än vad du är i detta nu. Du kysser mina läppar och jag frågar till slut:
– Vem är du?
Du svarar ångestfyllt och med en skam som inte går att beskriva.
– Du vet vem jag är.
Jag öppnar mina ögon och jag ligger obehagligt placerad på en blöt och kall väg. Jag har en distinkt blodsmak i munnen och jag vågar inte röra en muskel, men i mitt synfält kan jag se en bil som är helt i lågor. Jag börjar hämta efter andan, men det är nästan för smärtsamt.
Det tar inte lång tid innan sjukvårdspersonal kommer till min undsättning och för mig till närmsta sjukhus. Jag kunde bara ge upp där och då. Allting kommer tillbaka till mig efter en stund.
Jag börjar gråta okontrollerbart i min mammas barm. Jag hulkar, tjuter och aldrig har jag känt en sådan överväldigande smärta. Jag vill beskylla dig, men det vill nästan alla. Hur vi än gör så är du oundviklig.