Nynäs i dag är som ett paradis. Men förr var det hårt kroppsarbete för de flesta och herrskapsliv för ett fåtal. Nu kan alla ströva i parken där och påverkas av utställningar om hållbar utveckling och god miljövård.
Men paradiset är förlorat, vår tids Eva och Adam har det ofta svårt, och hela vår planet verkar hotad av de okloka och giriga, av konflikter och hat.
Mitt i allt detta bestämmer sig Scenkonst Sörmland för att just på Nynäs spela en 140 år gammal pjäs av Henrik Ibsen. Hmm, varför?
Men det blir bra, mycket bra, med en tät och stark ensemble och en ökande, vass urkraft hos Siham Shurafas huvudperson Nora, med alltmer stål i de blå ögonen. Hon är här mycket ung, bara hustru och inte maka och mor. Hon är docksöt i början men ”tar ingen skit” utan biter ifrån, mer och mer under de tre dagarnas färd mot natt och hennes uppbrott från den alltmer avklädde mannen. Jeff Lindström gör honom svajigt lång, överlägsen, ogenomtänkt snäll, oförmögen till allt vidunderligt, rätt dumtrög med oförstående öppen mun men allra sist livsfarlig i det drastisk kortade, dramatiska slutet. Pang! Bra så!
Och pjäsen Ett dockhem är nästan lika aktuell i dag. Överallt på jorden finns det män som likt Torvald av olika skäl betraktar kvinnor som sina ägodelar. Och i vårt land återstår mycket innan vi har verklig jämställdhet i arbete och relationer. Några verkar vilja ha kvinnan tillbaka till spisen som maka och mor enbart. Och folk tittar på miljonärsfruar på tv.
Då 1879 slog pjäsen ner som en bomb under den borgerliga dubbelmoralen, med män som gick till horor, som sedan fick gå på kontroll hos polisläkaren. Våldtäkt inom äktenskapet var inte straffbart, och det skulle dröja innan kvinnor fick rätt till utbildning och eget arbete och långt senare rösträtt.
Ofattbart för oss i dag! Men självklart för männen då. Se bara på hur Strindberg reagerade med sitt nedlåtande hat mot kulturkvinnor som vågade kräva förändringar. Eller på hur illa Victoria Benedictson behandlades av Georg Brandes, Den Store Professorn, som annars gillade att samhällsproblem sattes under debatt. Men bara av män, tydligen.
Lite av en bomb har också klokt rensat i texten och på scenen. Borta är alla möbler, all naturalistisk rekvisita, allt av jul. En stålgrå halvcirkel är trång scen, som vore den ett fängelses rastgård, dit de fem personerna kommer genom svängdörrarna för att göra upp i dueller. Och här finns inga biroller utan en varm men bestämd Fru Linde, en i själen sårad Krogstad och en ovanligt ung och munter Doktor Rank. De visar alla hur hårt livet kan vara. Musiken tillför lite grann, är diskret, ljus flöjt och pling på cellon när Nora ännu är glad, sedan mer oordning, blåsljud och isiga glastoner som skär sig.
Även kläderna är gråa, i ett dussin nyanser. Fy, så trist, tänkte jag först. Men bärarna är ju fångar: samhällets och normernas. Och de pekar i stilen mot 1800-talets borgerliga finskrädderi, vilket passar när nu texten följer Ibsen så noga mestadels.
Ärligt talat hade jag väntat mig en djärv uppdatering av Scenkonst Sörmland och Maria Weisby och Lisa Lindén. Men jag är glad att de och ensemblen litade på Ibsen. Nu får vi tänka själva, allvarligt som jag har gjort eller bara med glädje över att en kvinna bröt upp direkt. Må kampen fortsätta, kvinna och man tillsammans.