2013 sågs kometen Ison, som slitits bort från ett bälte av is och grus kallat Oorts moln.
"Alla himlavalvets stjärnor"
Året var 2020. Jag bodde i ett rött hus med vita knutar. Det fanns en stor trädgård med ett äppelträd som det växte stora röda äpplen på. Jag brukade sitta i trädgården och läsa medan min mamma hängde tvätten. På vardagarna tog jag alltid bussen till skolan. Jag satt alltid och kollade ut genom fönstret på bussen och betraktade landskapet utanför.
På hösten började löven på träden färgas gula och röda. Med tiden började dom falla och färga marken med samma färger. Efter hösten kom vintern, då kom det snö i mängder. Den la sig som tjocka lager på marken, träden och husen. När snön som småningom smälte kom våren och det gröna gräset blev synligt igen. På våren ställde man om alla klockor och ljuset återvände till vardagen. Man hörde åter fåglarna och uteserveringarna öppnades igen. Min favorittid på året var helt klart sommaren. Lyckan och lättnaden när skolan äntligen tog slut, dom varma sommarkvällarna och det...
– Mormor får jag fråga dig en sak? frågade Ella och kollade upp på mig med sina stora blåa ögon.
– Det är klart du får, svarade jag och vinkade henne till mig.
Hon kravlade upp i mitt knä och satte sig till rätta. Det var tredje natten i rad som hon hade velat höra historier från världen som jag en gång levt i. Det var alltid svårt att tänka tillbaka på det, att inte drömma sig bort helt i det som inte längre var verkligheten. Det blev så mycket mer smärtsamt sen när man insåg att det faktiskt var borta. Allt som vi inte riktigt hade uppskattat så mycket som vi borde ha gjort.
– Kommer jag någonsin få se den riktiga världen? frågade hon.
Orden gick rakt in i hjärtat på mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag visste såklart svaret, men var det värt att säga sanningen om det skulle krossa allt hopp hon hade kvar? Hopp var viktigt om man levde under marken som vi gjorde, utan något som helst solljus att lysa upp dagen med.
– Jag vet inte, svarade jag med en suck och satte fast en lös brun hårslinga bakom hennes öra.
Jag log mot henne medans jag desperat kämpade tillbaka tårarna som brände i ögonen. Men Ella besvarade inte mitt leende utan kollade istället upp i taket, där hängde det små hoprullade bitar med aluminiumfolie. De skulle föreställa stjärnor, jag hade en kväll berättat för henne om de små skimrande ljusen på himlen. Hon hade blivit så fascinerad att hon hade krävt att få en egen stjärnhimmel. Hon hade frågat om hon fick hänga upp alla himlavalvets stjärnor i taket i sitt lilla rum.
– Det är tyvärr omöjligt, hade jag förklarat för henne. Hon hade sett skeptiskt på mig som om hon inte riktigt trodde mig.
– Det finns oändligt många stjärnor där uppe på himlen, jag tror inte att någon har räknat dom med det finns väldigt många, så mycket vet jag. Men en sak ska du veta, att dom alltid kvar finns där ute vad som än händer. Du kan bara inte se dom.
– Okej, hade hon bara sagt och fortsatt att kolla upp i taket med den där drömmande blicken.
Ella betraktade taket som om hon faktiskt kunde se igenom det, ända upp till världen ovanför oss. Jag hade inte hjärta nog att berätta för henne att det inte fanns något kvar av den riktiga världen.
Vi satt där en väldigt lång stund tills Ella hade slutit ögonen och jag antog att hon hade somnat. Jag lyfte upp henne och la henne i hennes säng. Jag skulle precis öppna dörren till sovrummet när hon började prata igen
– Vad var det som hände? Hon sa det så tyst att jag nästan inte kunde tyda orden.
Men jag förstod vad hon menade. Ingen hade förklarat vad som hade hänt för henne, inte vad som verkligen hade hänt iallafall. Folk hade såklart hittat på historier i ett försök att försköna verkligheten, men jag visste att Ella var för smart för att tro på det. Hon var mycket smart för att vara sex år. Jag tassade fram till henne och satte mig på sängkanten.
– Det är en berättelse för en annan kväll. Sov nu.
Innan hon hann protestera kysste jag henne på pannan och gick ut ur rummet. Jag stängde dörren så försiktigt jag kunde medan jag styrde stegen mot kontrollrummet. Jag hade hört larmet i min hörsnäcka redan när jag varit med Ella, fast jag hade inte velat skrämma henne. Jag småsprang genom korridor efter korridor medans dånet i mitt öra gav mig huvudvärk. Det underjordiska gångarna var mycket små och det sprang nu folk åt alla håll.
Jag smällde upp dörren till kontrollrummet. Det stora rummet var fullt med män och kvinnor i samma svarta dräkter, en likadan som jag hade på mig.
Jag satte mig vid min plats och försökte tyda tumultet runt omkring mig. Alla pratade i mun på varandra och jag kunde inte tyda ett ord över larmet som fortfarande ekade i mitt huvud. Den stora skärmen bakom skrivborden i rummet visade massa siffror och koordinater jag inte förstod. Även fast jag inte hade en aning om vad det var som hade hänt så förstod till och med jag att det inte kunde vara bra. En kille i en grå dräkt var på väg förbi mig men jag grabbade tag i hans arm och ryckte tillbaka honom.
– Vad är det som händer? frågade jag desperat.
Hans ögon var helt vilda och han försökte frenetiskt att befria sig från mig men jag höll hans handled i ett järngrepp. Det var tydligt att han hade någonstans att vara men jag behövde få svar, och det snabbt. När han till slut såg skräcken i mina ögon slutade han att streta emot. Hans ansikte mjuknade och han vände blicken mot mig.
En till komet, den här gången kommer den rakt mot oss.