2013 sÄgs kometen Ison, som slitits bort frÄn ett bÀlte av is och grus kallat Oorts moln.
"Alla himlavalvets stjÀrnor"
à ret var 2020. Jag bodde i ett rött hus med vita knutar. Det fanns en stor trÀdgÄrd med ett ÀppeltrÀd som det vÀxte stora röda Àpplen pÄ. Jag brukade sitta i trÀdgÄrden och lÀsa medan min mamma hÀngde tvÀtten. PÄ vardagarna tog jag alltid bussen till skolan. Jag satt alltid och kollade ut genom fönstret pÄ bussen och betraktade landskapet utanför.
PÄ hösten började löven pÄ trÀden fÀrgas gula och röda. Med tiden började dom falla och fÀrga marken med samma fÀrger. Efter hösten kom vintern, dÄ kom det snö i mÀngder. Den la sig som tjocka lager pÄ marken, trÀden och husen. NÀr snön som smÄningom smÀlte kom vÄren och det gröna grÀset blev synligt igen. PÄ vÄren stÀllde man om alla klockor och ljuset ÄtervÀnde till vardagen. Man hörde Äter fÄglarna och uteserveringarna öppnades igen. Min favorittid pÄ Äret var helt klart sommaren. Lyckan och lÀttnaden nÀr skolan Àntligen tog slut, dom varma sommarkvÀllarna och det...
â Mormor fĂ„r jag frĂ„ga dig en sak? frĂ„gade Ella och kollade upp pĂ„ mig med sina stora blĂ„a ögon.
â Det Ă€r klart du fĂ„r, svarade jag och vinkade henne till mig.
Hon kravlade upp i mitt knÀ och satte sig till rÀtta. Det var tredje natten i rad som hon hade velat höra historier frÄn vÀrlden som jag en gÄng levt i. Det var alltid svÄrt att tÀnka tillbaka pÄ det, att inte drömma sig bort helt i det som inte lÀngre var verkligheten. Det blev sÄ mycket mer smÀrtsamt sen nÀr man insÄg att det faktiskt var borta. Allt som vi inte riktigt hade uppskattat sÄ mycket som vi borde ha gjort.
â Kommer jag nĂ„gonsin fĂ„ se den riktiga vĂ€rlden? frĂ„gade hon.
Orden gick rakt in i hjÀrtat pÄ mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag visste sÄklart svaret, men var det vÀrt att sÀga sanningen om det skulle krossa allt hopp hon hade kvar? Hopp var viktigt om man levde under marken som vi gjorde, utan nÄgot som helst solljus att lysa upp dagen med.
â Jag vet inte, svarade jag med en suck och satte fast en lös brun hĂ„rslinga bakom hennes öra.
Jag log mot henne medans jag desperat kÀmpade tillbaka tÄrarna som brÀnde i ögonen. Men Ella besvarade inte mitt leende utan kollade istÀllet upp i taket, dÀr hÀngde det smÄ hoprullade bitar med aluminiumfolie. De skulle förestÀlla stjÀrnor, jag hade en kvÀll berÀttat för henne om de smÄ skimrande ljusen pÄ himlen. Hon hade blivit sÄ fascinerad att hon hade krÀvt att fÄ en egen stjÀrnhimmel. Hon hade frÄgat om hon fick hÀnga upp alla himlavalvets stjÀrnor i taket i sitt lilla rum.
â Det Ă€r tyvĂ€rr omöjligt, hade jag förklarat för henne. Hon hade sett skeptiskt pĂ„ mig som om hon inte riktigt trodde mig.
â Det finns oĂ€ndligt mĂ„nga stjĂ€rnor dĂ€r uppe pĂ„ himlen, jag tror inte att nĂ„gon har rĂ€knat dom med det finns vĂ€ldigt mĂ„nga, sĂ„ mycket vet jag. Men en sak ska du veta, att dom alltid kvar finns dĂ€r ute vad som Ă€n hĂ€nder. Du kan bara inte se dom.
â Okej, hade hon bara sagt och fortsatt att kolla upp i taket med den dĂ€r drömmande blicken.
Ella betraktade taket som om hon faktiskt kunde se igenom det, Ànda upp till vÀrlden ovanför oss. Jag hade inte hjÀrta nog att berÀtta för henne att det inte fanns nÄgot kvar av den riktiga vÀrlden.
Vi satt dÀr en vÀldigt lÄng stund tills Ella hade slutit ögonen och jag antog att hon hade somnat. Jag lyfte upp henne och la henne i hennes sÀng. Jag skulle precis öppna dörren till sovrummet nÀr hon började prata igen
â Vad var det som hĂ€nde? Hon sa det sĂ„ tyst att jag nĂ€stan inte kunde tyda orden.
Men jag förstod vad hon menade. Ingen hade förklarat vad som hade hÀnt för henne, inte vad som verkligen hade hÀnt iallafall. Folk hade sÄklart hittat pÄ historier i ett försök att försköna verkligheten, men jag visste att Ella var för smart för att tro pÄ det. Hon var mycket smart för att vara sex Är. Jag tassade fram till henne och satte mig pÄ sÀngkanten.
â Det Ă€r en berĂ€ttelse för en annan kvĂ€ll. Sov nu.
Innan hon hann protestera kysste jag henne pÄ pannan och gick ut ur rummet. Jag stÀngde dörren sÄ försiktigt jag kunde medan jag styrde stegen mot kontrollrummet. Jag hade hört larmet i min hörsnÀcka redan nÀr jag varit med Ella, fast jag hade inte velat skrÀmma henne. Jag smÄsprang genom korridor efter korridor medans dÄnet i mitt öra gav mig huvudvÀrk. Det underjordiska gÄngarna var mycket smÄ och det sprang nu folk Ät alla hÄll.
Jag smÀllde upp dörren till kontrollrummet. Det stora rummet var fullt med mÀn och kvinnor i samma svarta drÀkter, en likadan som jag hade pÄ mig.
Jag satte mig vid min plats och försökte tyda tumultet runt omkring mig. Alla pratade i mun pĂ„ varandra och jag kunde inte tyda ett ord över larmet som fortfarande ekade i mitt huvud. Den stora skĂ€rmen bakom skrivborden i rummet visade massa siffror och koordinater jag inte förstod. Ăven fast jag inte hade en aning om vad det var som hade hĂ€nt sĂ„ förstod till och med jag att det inte kunde vara bra. En kille i en grĂ„ drĂ€kt var pĂ„ vĂ€g förbi mig men jag grabbade tag i hans arm och ryckte tillbaka honom.
â Vad Ă€r det som hĂ€nder? frĂ„gade jag desperat.
Hans ögon var helt vilda och han försökte frenetiskt att befria sig frÄn mig men jag höll hans handled i ett jÀrngrepp. Det var tydligt att han hade nÄgonstans att vara men jag behövde fÄ svar, och det snabbt. NÀr han till slut sÄg skrÀcken i mina ögon slutade han att streta emot. Hans ansikte mjuknade och han vÀnde blicken mot mig.
En till komet, den hÀr gÄngen kommer den rakt mot oss.