"Det finns också en sorts tröst i trädan. Någon har gått före oss" säger Åsa Elzén. Här i arbete med avskriften.
Åsa Elzéns fokus på arvet efter Fogelstads kvinnliga medborgarskola har blivit till flera stora utställningar och det offentliga konstverket ”Skogen kallar”.
Efter många år i citykärnor huserar hon numera med man, barn och hund i ett litet torp mellan Svalboviken och Bälgviken.
Som de flesta av oss hade hon koll på Fogelstadkvinnorna lite på håll– men inte så mycket mer. Tills hon läste Ulrika Knutssons bok ”Kvinnor på gränsen till genombrott”.
– Det var en så stark upplevelse, jag blev helt fascinerad. Men just då bodde jag utomlands och hade fullt upp med annat.
Att Åsa Elzén skulle bli konstnär var självklart. Istället för att åka som au-pair efter gymnasiet sökte hon sig till en förberedande konstskola på Irland och fortsatte till National College of Art and Design i Dublin. Sedan bar det av till olika konstresidens och mer studier i både Sverige och USA.
– Min generation blev vuxen samtidigt som det blev enklare att plugga utomlands. Så ja, jag har rest väldigt mycket.
Men så kom sonen till världen och det kändes nödvändigt med en fast punkt. Trakten är bekant, mormor och morfar bodde i Bälgviken.
Nu skjutsar hon sonen i båt med snurra till skolan tvärs över sin sommarlovssjö, ”det tar bara sex minuter”, och är lycklig över att ingå i Näshultasammanhanget.
Det var när Åsa Elzén blev inbjuden till Bie Biennal 2016 hon bestämde sig för att ta tag i Fogelstad på allvar.
Vad lockade?
– För mig, som ägnat lång tid åt feministisk historieskrivning, skymtade ett sammanhang mitt ute på landet i Sörmland som relaterar till så mycket av det vi tampas med idag. Även om vi konstnärer, precis som akademiska forskare, är styrda av ramverk, så ser våra ramar annorlunda ut. Jag har inte motverkat min egen förälskelse i de berättelser, människor och sammanhang jag kommit i kontakt med. Snarare försöker jag låta det bli synligt i mitt arbete. Men jag vill understryka att Fogelstad inte alls varit bortglömt. Det vore att underskatta de som hållit historien vid liv, inte minst den ideella kulturföreningen Fogelstad, Elisabeth Tamms arvingar och en lång rad äldre Julita- och Katrineholmsbor. Alla har de varit otroligt generösa och gjort mitt arbete möjligt.
Vad var det du såg?
– Det var när jag förstod att Fogelstakvinnorna var djupt engagerade i hållbarhet och ekologiskt jordbruk som jag blev riktigt intrasslad. Jag hörde talas om den 100-åriga nedslitna mattan "En träda” uppe på Fogelstads vind och läste boken "Fred med jorden" av Elisabeth Tamm och Elin Wägner. Sedan dess har jag varit helt besatt av trädan. Att lägga mark i träda innebär att den får återhämta sig från odling och återfå sin bördighet. Vad händer med annat liv då vi människor tar en paus i produktionsmaskineriet? Jo, det frodas. Trädan blev en metafor för mitt sätt att arbeta med den här historieskrivningen. Mycket av materialet jag fastnat för befinner sig i en sorts väntan. I träda, i ett mellanrum som utgör ett både och. Historien ansamlar sig i jorden, i atmosfären och i våra kroppar. Och bildar ett växande arkiv.
Du säger att du hittade tröst?
– Ja, det finns också en sorts tröst i trädan nu när vi måste försöka komma till rätta med den svåra situation som jorden befinner sig i. Någon har faktiskt gått före oss och redan gjort det här arbetet.
Hur gick du till väga?
– Jag började forska på hur tankarna kring hållbarhet, ekologiskt jordbruk och resiliens manifesterades konkret i jordbruket på Fogelstad. Och jag fördjupade mig i den kvinnliga ladugårdsutbildningen som drevs på Fogelstad, men inte dokumenterats särskilt ingående. Jag lärde känna Maren Holebakk som var lärare på utbildningen och också deltog i både den och medborgarskolan som väldigt ung. Jag förstod att det fanns andra konstnärer och bildskapare än bara Siri Derkert i kretsen och blev nyfiken på hur konstnärer och konstnärliga processer är en del av historieskrivningen. Maren Holebakk var en av dem, liksom Maja Fjaestad som komponerade "En träda" och stataren Axel Fredriksson, självlärd fotograf.
Verket "Avskrift av en träda" har Åsa Elzén skapat av återvunnen textil i applikationsteknik. Hunden Blanka testsover.
– När Maren arbetade på åkrarna grävde hon upp lera ur jorden. Av den skulpterade hon porträtt av människor hon mötte på Fogelstad, i synnerhet eleverna vid ladugårdsutbildningen. På Fågelsta säteri finns ett par skulpturer av Elisabeth Tamm, men jag visste att Maren Holebakk gjort många fler. Men var fanns de?
Så småningom fick Åsa Elzen upp ett spår. I Norge, där Maren Holebakks släktingar fanns.
Så du åkte dit?
– Ja, jag fick kontakt med en gammal dam som varit gift med Marens systerson. Hon gick upp på vinden och kom ned med tre fotoalbum fulla med bilder från utbildningen. I ett av dem fanns dessutom fotografier av alla de fantastiska skulpturer av eleverna som Maren Holebakk gjort av lera från Fogelstads marker. De hade aldrig bränts och därför fallit sönder och blivit till smulor. Det är en så oerhört träffande bild av de hinder man stöter på när man forskar på kvinnors undanglidande historia.
Berätta om ”Skogen kallar”, konstverket om 3.7 hektar skog på Fågelstads marker.
– Malin Arnell och jag har jobbat tillsammans länge. Malins projekt har ofta handlat om omsorg och själv har jag varit inne på trädan. Nu möttes vi i ett offentligt konstverk som handlar om omsorg om en skog genom att den läggs i träda. Skogen befinner sig på Fogelstads historiska marker och vissa delar planterades under Elisabeth Tamms tid. Andra delar är ännu äldre. Den klassas som produktionsskog, men vi har tagit den ur produktion med hjälp av ett 50-årigt arrendeavtal. Vi hoppas att den under de kommande 50 åren ska utveckla större biologisk mångfald och kunna bevaras i all framtid. Samtidigt är det ett växande monument som hyllar Fogelstadgruppen.
Åsa Elzén är väl medveten om att debatten om skogen är en av vår tids sårigaste.
– Just nu är vi i en situation då vi uppmanas att både bruka skogen och låta den stå kvar för klimatet och den biologiska mångfaldens skull. Min förhoppning är att vi kan bidra till ett samtal som tar udden av konflikterna, så att vi kan diskutera en hållbar framtiden utan att bli ovänner.
Beskriv dig själv med fem ord.
– Vandrande, flummig, strukturerad, både- och, besattbenägen.
Vandrande i tanken?
– I skogen också. Jag tänker så bra när jag går. Ofta jobbar jag så när jag planerar en utställning.
Vad är du mest stolt över?
– Mitt barn. Och att jag födde fram honom.
Tar du plats från andra?
– Verkligen, hela tiden. Särskilt som del av människosläktet med vårt otroliga resursslöseri på bekostnad av annat liv.
Någon okänd talang?
– Luftgitarr.
När är människor riktigt pinsamma?
– Jag tänker att skammen hindrar så många människor från att våga göra något bra så jag försöker följa uppmaningen från Honorine Hermelin, rektor på Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad: "Sky inte löjet, då förlorar den sin makt över dig".
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Maren Holebakk, Elisabeth Tamm och Elin Wägner.
Många konstnärer tycks förhålla sig till naturen just nu.
– Många jobbar iallafall med mer-än-mänskligt liv. Jag använder inte gärna ordet natur.
Varför inte?
– Ärligt talat vet jag inte riktigt vad det betyder, det används slarvigt. Som att vi underförstått inte är en del av naturen. Jag pratar hellre om liv och livsmiljöer. Konstnärer har historiskt varit upptagna av att skildra livet utanför människorna: Skogar, ängar, landskap. För min generation har det inte varit intressant. Vi har snarast tyckt att det varit lite konservativt att ha en relation till livet omkring oss. Med klimatkrisen har detta förändrats. Nu har jag själv tagit mig an en skog. Jag målar inte av den, men jag kan ändå känna samhörighet med de konstnärer som gjorde det.
Odlar du?
– Ja. Vi är helt nyfrälsta på livet på landet så självklart odlar vi. Det har gått mycket bättre än vi trodde så nu vill vi odla mer. Jag har aldrig odlat förut. Senast bodde vi jätteurbant mitt i Berlin.
Din största utmaning i livet?
– Att göra det rätta och att inte älta.
Hur gör du för att inte älta?
– Jag tror verkligen på att gå i skogen och fokusera på det som är runt omkring en. Man får en känsla för sin egen litenhet och förstår att världen är mycket större än ens egna problem.
Om du vore ett djur?
– En kråka.
Varför?
– Det vore härligt att vara fågel, men inte så heroisk som en örn. Kråka är mer lagom, de är lite coola.
Var surfar du när ingen ser?
– Fågelsperspektiv, gärna för länge sedan. Skogar.
Var hittar man det?
– På Lantmäteriet, där finns flygfoton på hur det såg ut på olika platser på 60-och 70-talen. Där kan man få fågelsperspektivet och se en trakt uppifrån. Jag tänker att den kolonialistiska blicken ofta är förknippad med just kartor och att fågelperspektivet alltså kan tolkas som övervakning. Så det är dubbelt, ändå kan jag inte låta bli att glida fram över
dessa kartor. Men å andra sidan, när jag går nere på jorden och tittar upp och ”upptäcker” en spännande fågel, kanske en örn, då är det bara att inse att den där örnen redan har sett mig för länge, länge sedan.
Du värjde dig mot de småtramsiga frågor jag skickade över - och gav sedan allvarliga och genomtänkta svar. Nu är jag lite förvånad över vilken glad person du verkar vara.
– Jag är ganska positiv, det är en del av min personlighet, men jag tror att vi måste förändra vårt sätt att leva radikalt och att vi måste göra det nu. Men det kanske är så att skogen kommer att överleva oss. Och det kanske inte är så farligt.
-
-