"Jag har en massa typiska manliga beteenden som är djupt rotade i mig som jag själv tycker så illa om."
– Det är så himla märkligt att säga "shit, mina dagar är så jävla fullsmockade" till min fru. För jag går aldrig hemifrån. Visst är det bekvämt att vara hemma och kunna lämna och hämta barnen på dagis och skola. Men till slut blir man lite galen.
När vi bokade intervjun var tanken att det skulle bli en telefonare. Men snackat i lur med journalister hade han gjort hela hösten. Likaså hade han arbetat med sin teatergrupp "Teater Fryshuset" på distans. Det var dags att komma ut, så han föreslog den stora, luftiga och tämligen coronasäkra loungen på Scandic Hotel i centrala Nyköping. Fem minuters bilfärd från hemmet strax utanför centrum.
Men Ulf Stenberg är ju inte Nyköpingsbördig. Hans hemort ligger 735 kilometer norrut i den västerbottniska studentstaden Umeå. Kontoret (nåja, teaterverksamheten) ligger i sin tur bredvid Skanstullsbron i Stockholm. Så vad gör han här, egentligen?
– Jag träffade min fru som är från Nyköping på en konsert och vi blev kära ganska direkt. Hon hade en son sedan tidigare så vi fattade ganska snabbt att om det här är någonting vi tror på är det bara för mig att flytta hit. Varken hon eller jag ville slita upp hennes son med rötterna härifrån. Han hade ju sitt liv här.
Han sålde sin lägenhet på Södermalm i Stockholm, köpte villa, fick två barn till samtidigt som han pendlade till teatern i Stockholm. När kalendariet vände blad och året blev 2020 hade han bott här i åtta år. Året blev också det hittills mest framgångsrika i hans yrkesliv. Han spelade fertilitetsläkaren Jonas i säsong två av Josephine Bornebusch-serien "Älska Mig" och nu ser man honom spela huvudrollen i HBO:s första svenska serie "Björnstad" som släpptes för några veckor sedan.
Serien, som på vissa håll redan korats till årets bästa, handlar om det hemvändande NHL-proffset Peter Andersson som ska återställa juniorlagets framgång på isen. Men när lagets stjärnspelare Kevin våldtar Peters dotter på en fest tvingas han genomgå en smärtsam uppgörelse med sin manliga identitet.
Ulf Stenberg spelar den hemvändande NHL-spelaren Peter Andersson i ett av årets mest hyllade serier.
Frågan om destruktiv maskulinitet är något Ulf Stenberg brinner för. Flera av hans teateruppsättningar tangerar ämnet. I"Top boy – en huliganberättelse", "Klipp han" och "Bye bye bror" är alla föreställningar av Stenberg som handlar om manlig aggression och fanatism. Kanske var det därför det blev en så bra match med regissören Peter Grönlund som också har skildrat patriarkala mönster i sina verk. Inte minst i filmen "Goliat" som visar hur destruktiv maskulinitet förs vidare från en kriminell far till en son i en bruksort i Östergötland.
– Det betyder skitmycket för mig. Och nästan ännu mer nu på något sätt. Jag tror att vi villfarits av att jämställdheten var på frammarsch. Vi hade genom ett tyst konsensus kommit fram till att vi nog ska vara jämställda nu. Men nej, nej, nej, nu kommer det en jävla motkraft mot det här. Och den är skitstark. Om vi tittar på den främlingsfientliga och rasistiska högerpopulismen som sköljer över västvärlden tror jag nästan att det är männens sista desperata kamp att hålla makten. Männen känner att de håller på att förlora sin identitet mot jämställdheten. Det är en kamp de måste bekämpa som att det vore ett krig för deras egen överlevnad.
Det ständiga arbetet med den egna maskuliniteten blir också påtagligt hemma där han har två söner och en bonusson. När man är en trött och stressad småbarnspappa kommer de typiska manliga beteendena fram ibland. Eller ja, alldeles för ofta, berättar Ulf Stenberg.
– Min manliga resa är långt ifrån klar. Vad överför jag till mina pojkar? Jag är mycket mer benägen att höja rösten och vilja försöka få lösningar istället för att lyssna på deras känslor. Istället för att bekräfta dem i deras känslor förklarar jag för dem hur de ska göra för att det inte ska hända igen när det egentligen är helt sekundärt. Jag har en massa typiska manliga beteenden som är djupt rotade i mig som jag själv tycker så illa om.
Ulf Stenberg fick lära sig om hockey när han hängde med Gripen HC i några veckor innan inspelningarna började.
Det är inte konstigt att castingagenter rycker i Ulf Stenberg från alla hörn och kanter. Han är snubben man vill hamna bredvid på kräftskivan. Eller kanske ha som padelkompis. Rolig, vänlig men också eftertänksam. Ibland kanske lite för eftertänksam. Om han går igång på något och drar en utläggning passar hans fru ibland på att lämna rummet när han tar sina längre västerbottniska konstpauser, berättar han.
Under uppväxten spelade han trummor i punkband, arrangerade konserter och hängde i antifascistiska kretsar. Han har inte heller spelat ishockey. Mersmaken och likaså mentaliteten kring sporten sög han upp när han inför inspelningen av HBO-serien fick hänga med Nyköpingshockeylaget Gripen HC i några veckor.
– De var så jävla grymma. Alltså, big shout out till Gripen Hockey som hjälpte mig otroligt mycket i förarbetet inför inspelningen. De var otroligt generösa med tid och allt. Jag fick vara med på träningar, matcher, skugga deras tränare och ställa idiotiska frågor. Jag lärde mig jättemycket och helt ovärderliga saker. De har en stor del i Peter Andersson-rollen och gjorde så att jag kunde genomföra den på sättet som det blev. Jag räknar med att Gripen Hockey är i SHL inom kort.
I mars kan man återigen se Ulf Stenberg på tv-skärmar och biodukar i komedifilmen "Ur Spår" av Mårten Klingberg. Den handlar om ett syskonpar som med helt olika premisser tar sig an den nio mil långa Vasaloppet. Det blir något helt nytt för Nyköpingsskådisen. För komedi har han aldrig testat förr.
– Det var inte helt självklart för mig att tacka ja till den här rollen för det är ju lite läskigt att ge sig in i en helt annan genre. Det är inte så att jag går runt med en lustig lösnäsa och ramlar och håller på. Jag gör ju den rollen som jag gör den. Men kontexten är mycket mer lättsam än "Björnstad" till exempel.
Och hur blir det med den internationella karriären då? Han har ju trots allt pluggat teater i London i hela fyra år.
– Jag kommer liksom aldrig åka till LA på vinst och förlust och hoppas att någon haffar mig. Men utan att säga för mycket så ringde Hollywood i somras. Det var en skitstor kommersiell jättefilm. Man hinner ju ha tusen tankar och man tänker "vad fan händer om jag gör det här?". Det ärliga svaret jag kan ge är att jag inte kommer kriga för att ta mig dit. Men samtidigt blev jag inte lika kaxig med mitt ointresse när jag fick samtalet.