– Jag satt längst fram och hon i bänken bakom. Det var bra, jag bara vände mig om när jag inte kunde och så fick jag svaret. Anni-Frid var väldigt snäll och hjälpte mig ofta.
Det är 1950-tal och i en klass i småskolan i Torshälla går en liten flicka med norskt påbrå. Hon heter Anni-Frid Lyngstad och bor ensam med sin mormor. De har flyttat runt en del i Torshälla, men från och med hösten 1952 är adressen Thermaeniusgatan. I klasslistan står det "sömmerska" efter målsmans namn, för alla målsmäns yrken eller titlar är noggrant noterade intill varje barn i bruksorten Torshälla. I klass 1A i går läsåret 1952-53 också barn vars föräldrar är lödare, slipare, postföreståndare, fräsare, gjuteriarbetare, fabrikör, kyrkoherde, affärsbiträde, kamrer, maskinist eller kallvalsarbetare. Ingen lärare behöver ligga sömnlös och fundera över varifrån barnet i bänken är sprunget.
Inför 40-årsjubileet av ABBA:s skräll i Eurovisionsschlagern i Brighton bad jag Eskilstunas stadsarkiv att leta fram klasslistorna från Torshälla folkskola från 1952, det år Anni-Frid Lyngstad började i första klass. Tanken var att spåra upp så många som möjligt av ABBA-stjärnans gamla barndomsvänner och utifrån deras minnen försöka teckna ett porträtt av den där föräldralösa lilla flickan som så småningom skulle kliva fram i super-trouper-ljuset och bli ABBA-Frida med hela världen.
Såhär drygt 60 år efter skolstarten minns Anni-Frids gamla klasskamrater en glad tjej som var duktig i skolan, över genomsnittet. Det senare bekräftas också av Torshälla stads skoldistrikts examenskatalog. Är det inte A så är det AB. Och i uppförande och ordning genomgående stora A:n för den norska sömmerskans dotterdotter.
En gammal klasskamrat minns att musikfröken sade om Anni-Frid att "den där flickan kommer att gå långt".
Därvidlag får musikfröken med åren helt rätt. I april 1974 blir "den där flickan" Frida med ABBA-lovers över hela världen.
Övat hade hon gjort länge. Eftersom detta utspelade sig i en tid då musikklasser och estetiska program vare sig var sig påtänkta eller uppfunna, åtminstone inte i lilla Torshälla, så fick sångfåglar som Anni-Frid trampa upp sina egna stigar. Och det gjorde hon.
Anni-Frid tog varje tillfälle i akt till att sjunga. På klassens roliga timmen, på skolavslutningar och i luciatablåer.
Sina första klasskamrater fick Anni-Frid i lekskolan på Storgatan intill Rådhuset, det vackra gula huset står fortfarande kvar.
– På den tiden var det ingen som skjutsade några barn till skolan, man fick knalla dit själv. Alla gick, nästan ingen hade bil, säger en av lekskolekamraterna som hade långt till lekis men som ändå gick ensam varje morgon genom stan redan som sexåring.
Första riktiga skolåret gick Anni-Frid i Aspen bakom nuvarande Coop, minns en annan gammal ettagluttare. Klassrummet låg i hyreshusets källare och varje skoldag inleddes med psalmsång. På rasterna spelade pojkarna fotboll medan flickorna hoppade rep. Eller så spelade alla kula tillsammans.
– Våran småskolefröken höll barn till fina föräldrar för bättre. När Mjölkcentralen ordnade tävlingar i skolan och jag vann tyckte fröken det var helt fel att ingenjörens dotter bara fick några rån medan jag fick ett helt paket smör, minns den vars pappa stod som kallvalsarbetare.
– Som riktigt små bodde Anni-Frid och jag i samma hus ett tag. Tydligast minns jag den stora dockan hon fått från Norge. Den kunde gå om man höll den i handen. Jag glömmer aldrig hur avundsjuk jag var på den dockan, minns en annan flicka som innerligt önskade att hon själv hade haft en likadan.
Några minns en morfar i familjen, medan andra vet med sig att det var den man hennes mormor Arntine Lyngstad hushållade för just då. Att ta plats som hushållerska var ett av få val kvinnor med ansvar för små barn hade vid den här tiden, det skulle dröja minst 30 år innan daghem blev ett självklart alternativ.
– Mormor var liten och rund och bjöd alltid på något gott när man hälsade på. Men hon pratade norska så det var lite svårt att förstå ibland, minns en småskolekamrat.
Efter en period i kyrkskolan flyttade Anni-Frid och hennes klass vidare till en barack intill nybyggda Gökstensskolan.
– Varenda rast satt hon och sjöng i avsatsen ner till flickornas toalett på Göksten. Särskilt märkvärdigt var det att hon kunde joddla. Har för mig hon kunde den där som Alice Babs sjöng om ekorren.
När skolkompisarna bytte poesi- och "Mina kamrater"-böcker med varandra skrev Anni-Frid att hon ville bli sångerska eller flygvärdinna och ritade sig själv med något som såhär i efterhand kan tolkas som en mikrofon i handen. En klasskamrat minns till och med att hon och Anni-Frid stod framför spegeln hemma hos mormor och sjöng med varsitt hopprep som mick - sådär som nästan alla småflickor gjort från 1974 och framåt när de lekt Anni-Frid och Agneta.
– Ibland var vi nog lite försmädliga mot henne och hennes sångerskedrömmar. "Vad tror du" - ungefär. Men vi skulle allt få se...
Ja, det skulle dom. Och det är inte utan att man funderar över drivet. Hur hittade Anni-Frid "sin grej"? Hade hon musiken som medskick i generna eller var det fröken Signes uppmuntran som sporrade? En jämförelse som ligger nära till hands är - just det - Agneta Fältskog. ABBA-Agneta växte upp med en pappa som spelade amatörteater, satte upp lokalrevyer och lät sin dotter scendebutera redan som sexåring i en av sina julföreställningar. Eget piano fick hon när hon fyllde sju och så rullade det på. Men Anni-Frid hade bara sin lilla norska mormor som slet för brödfödan snudd på dygnets alla timmar - och så sin enorma lust att sjunga.
Bilden på Anni-Frid som Barnens dag-prinsessa publicerades första gången i Eskilstuna-Kuriren måndagen den 7 maj 1956. Numera ligger den ute på nätet i flera olika varianter.
– Hon satt på ett lastbilsflak och var så söt. Hon hade krans på huvudet och en fantastiskt fin klänning i tyll. Kortegen åkte genom stan och det var proppfullt med folk utmed gatorna. Hon var så snäll, för sedan fick jag låna den där klänningen till skolavslutningen. Det var mormor som sytt den, tror jag.
– Jag har för mig att hon var hela Torshällas lucia samma år, i kyrkan. Och att hon började sjunga på kvällskvittret i Torshälla väldigt tidigt, när vi fortfarande gick på Göksten.
Att Anni-Frid bodde ensam med sin mormor är inget kompisarna minns att de funderade så mycket över.
– Men så här efteråt har man väl fattat att mormor jobbade och slet. När vi lekte hemma hos dem satt hon för det mesta och sydde. Om kvällarna städade hon på Eminentverktyg. Man tyckte att hon var gammal och pratade lite konstigt, men annars var hon inte annorlunda än våra egna mammor. De hade det nog tufft ekonomiskt, men de stack inte ut. Ingen hade det ju särskilt märkvärdigt på den tiden, det var ju åren efter kriget.
– Vi gick hem till mig efter skolan ibland. Jag tror det var vårt piano som drog. Jag minns henne som glad och trevlig, inte särskilt blyg, men väldigt duktig i skolan.
– Hon hjälpte mig ofta. Jag satt längst fram och hon satt i bänken bakom. Det var bra, jag bara vände mig om när jag inte kunde och så fick jag svaret av Anni-Frid.
– Jag kommer ihåg sådana lite udda saker som att hon hade väldigt stora fötter och kunde skratta liksom baklänges. Ibland kallade vi henne för "hon som skrattar baklänges".
På mellanstadiet hette läraren fröken Signe Pettersson.
– För henne fick Anni-Frid ofta gå fram och sjunga solo. Signe hade gammaldags ideal, det skulle vara ordning och reda, men samtidigt var hon väldigt snäll, det märktes att hon tyckte om oss barn.
– På den tiden var det vanligt att man fick rita kort till fars- och mors dag. Men det fick vi aldrig göra för Signe Pettersson. Det var av hänsyn till dem som inte hade några föräldrar och Ann-Frid saknade ju både mamma och pappa.
Som kamraterna minns det var Anni-Frid inte bara duktig på att sjunga och göra läxorna. Hon var även en fena på teckning.
– Vi var några stycken som gick på målerikurs tillsammans med Anni-Frid i Gamla Folkets hus. Det var nog när vi var 12-13 år. Man hade börjat intressera sig för tjejer, och Anni-Frid var gladlynt och rolig, men hårt hållen av mormor. Vi killar blev aldrig insläppta. Hon bodde längst upp i huset och jag minns att vi en gång var några stycken som kastade sten mot hennes fönster. Men det hade vi ingenting för.
Efter Gökstensskolan fortsatte Anni-Frid till Praktiska realskolan inne i Eskilstuna, Prallan kallad. Första året är betygen lysande, men sedan tycks sången ta alltmer tid. Hon hade börjat sjunga med Evald Eks orkester. Där ingick även fyra år äldre Ragnar Fredriksson, som så småningom skulle bli Anni-Frids förste man och pappa till hennes två barn.
– Hon älskade ju att sjunga, men jag tror också att hon och mormor så väl behövde de extrapengar Anni-Frids sjungande gav. Jag minns att vi täckte upp och tog hennes parti om lärarnas frågor blev för närgångna eller om hon kom för sent. Vi visste ju att hon varit ute och spelat och behövde sova lite, berättar klasskamraterna från Prallan som också minns Anni-Frid som klassens mest piffiga.
– Alltid snyggt klädd, det var väl mormor som sydde. Hon var modeintresserad och klädde sig lite fräsigare än vi andra. Med enkla medel lyckades hon få till det där lilla extra. På den tiden var det inne med jumperset och tröja. Runt en sån jumper kunde hon vira en liten pälskrage. Hon hade sådan blick för hur man kunde få till det utan att det kostade något.
– Vi pratade väl inte så mycket annat än smink och kläder på den tiden. Jag minns en friluftsdag på Tunavallen då Anni-Frid var väldigt, väldigt brun. Hon hade badat i någon historia för så där brun kunde man bara inte vara. Jag experimenterade med en del sånt själv också, mandelolja när jag skulle ute och dans, men det där minns jag som något alldeles extra...
– Hon var absolut inte udda på något vis, ändå kände man att på något tråkigt kontor, det kommer hon aldrig att sitta. Men inte stöddig, ganska vanlig och världens kamratligaste.
– Och så höll hon nog Prallans bästa föredrag. I regel handlade våra föredrag om någon bok. Men hon tog med sin grammofon och spelade skivor med Glenn Miller. "Take the A-train", minns jag. Det var de var verkligen något helt annat än vad vi var vana vid!
Anni-Frid var 15 år och på väg ut i livet. Bort från mormor Arntine och så småningom också från Torshälla och Eskilstuna. Resten är historia. Musikhistoria.
I MORGON:
Anni-Frid Lyngstad berättar själv om sin uppväxt i Torshälla.