Förr i tiden spelade man alltid en glad operett om vårarna för att muntra upp publiken. Folkoperan gör nu något liknande fast med de två komiska operorna ”Figaros bröllop” och ”Kärleksdrycken”. Båda är så välkända att inte behöver något annat än att spelas och sjungas väl. Det lyckas också för det allra mesta för ensemblerna som består av operaelever från högskolorna i Göteborg respektive Stockholm. Och de två olika orkestrarna lät underbart levande.
Faktum är också att Folk-
operan vinner en hel del på sitt grepp med att ge dem varannan kväll i samma scenrum. Upplysningtidens krav på jämlikhet ställs mot romantik som underhållning, den gudomlige Mozarts ensemblesång mot Donizettis effektiva med lättviktigare belcanto.
Vi ser alltså hur livet och kärleken lyder helt andra lagar år 1786 för betjänterna Susanna och Figaro när de vill gifta sig och deras Herr Greve har andra planer. Men revolutionen i Frankrike ändrar på det mesta, och ett par generationer senare år 1832 ser vi hur kärleken lever i en borgerlig miljö där en skrytsam militär är hotet och en kvacksalvande doktor erbjuder botemedel.
Men stopp ett tag. Det gör vi inte riktigt, inte på Folkoperan, som i vanlig ordning har tolkat och förtydligat och flyttat fram. En del går förlorat på detta eller blir krystat. Men det mesta är så klurigt gjort och roligt att jag ganska snart under båda kvällarna ger upp att vara kritisk. Och har hjärtligt roligt.
Skrattfest är ju ett slitet ord för farser med spring i dörrar. Men just skrattfest var det ofta, och för Figaro och de andra också en massa spring i de åtta dörrar som scenografen Ger Olde Monnikhof gett dem att hålla reda på.
Och med kläder och rörligt kroppsspråk har han och Mira Bartov placerat rollerna från 1920-talets Bartolo och Marcellina och greveparet på 40-
talet via Figaro och Susanna på 60-talet till Cherubin och
Barbarina som förvirrade tonåringar i dag.
I den jämna ensemblen lyser Frida Engströms Susanna lite extra med glitter i rösten och beräknande flirt i ögonen och kroppsnära filmstjärnekurvor.
Mycket mer överskruv med neonfärger har Claes Fellbom givit sin version av ”Kärleksdrycken”. Adina är utseendefixerad lärare i en psykedeliskt inredd dansstudio av i dag och hennes töntige tillbedjare Nemorino håller på med en futuristisk skrotskulptur.
Bland allt detta galna anas en mänsklighet som kommer fram mot slutet när de går ur sina roller och blir bara förälskade tonåringar. Emilia Feldt och Kalle Leander bär upp kvällen vackert så man nästan aldrig ledsnar på intrigens klichéer.