Carl-Gustaf Svingels vilohem för äldre - Haus Victoria - blev en viktig neutral mötesplats för makthavare från öst och väst. I källaren fick flyktingar från DDR bo tills de hittade en ny tillvaro i väst.
I en ny bok berättar SVT-journalisten Ingrid Thörnqvist, tidigare utrikeskorrespondent i Berlin och Wien, om barnhemsbarnet Carl-Gustaf Svingel från Bohuslän. Efter ett misslyckat försök att göra karriär som operasångare i Stockholm försvann han till Tyskland. Via kontakter i det kalla krigets Berlin lyckades Carl-Gustaf Svingel hjälpa drottning Silvias släktingar och många andra genom järnridån från öst till väst.
En del av källmaterialet till boken har Ingrid Thörnqvist fått via Eskilstunabon Adelgard Göhran som träffade Carl-Gustaf Svingel många gånger under sin uppväxt.
Hemma i Slagsta i Eskilstuna har Adelgard Göhran flera kartonger fyllda med dagböcker, brev och dokument som tillhört hennes mamma, morbror, mormor, morfar, farmor, och farfar som alla kämpade för en dräglig tillvaro under andra världskriget.
– Man slås av vilken kraft och vilken styrka de måste ha haft för att orka att bara överleva, säger Adelgard som får hjälp av Ingrid Thörnqvists tyska mamma att tyda gammeltyskan i dagböcker och brev.
Adelgards eget liv är tätt förknippat med andra världskriget och Europas efterkrigshistoria. Hon var bara fem år när hon i februari 1954 sattes på tåget till Sverige för tre månaders vistelse hos en familj i Norrtälje.
I nästan 50 år var "Berlinbarn" ett begrepp de flesta kände till. Från 1947 och ända fram till 1993 erbjöds barn från svåra förhållanden i Berlin att tillbringa en tid hos en familj i Sverige eller Norge.
Drottning Silvia berättar för första gången offentligt om den ständiga övervakningen och trakasserierna av hennes östtyska familj. Författaren Ingrid Thörnqvist intervjuade henne inför boken.
I Adelgards familj fanns tre barn och hon var äldst.
– Efter tre månader åkte jag tillbaka hem till Berlin. Men min svenska fosterfamilj blev så förtjust i mig att de bjöd in både mamma, pappa, mig och mina två småsyskon till Sverige.
–Tanken var att vi skulle stanna. Men pappa åkte tillbaka till Berlin efter en kort tid. Och mamma fick inget uppehållstillstånd trots att en engagerad kurator arbetade för att hon skulle få stanna. Istället utvisades hon och skickades tillbaka till Berlin tillsammans med min lillebror som då var två år.
Kvar i den svenska familjen blev Adelgard och systern Heidi. Men kontakten med Mummi i Berlin var tät.
– Vi skrev brev och ibland ringde Mummi, trots att det var dyrt på den tiden.
På loven träffades de i Sverige eller Berlin, där Mummi nu hade skiljt sig och börjat arbeta som husmor på ett vilohem. Haus Victoria drevs av den svenska församlingen i Berlin i samarbete med lutherska världsförbundet. Föreståndare var Carl-Gustaf Svingel, en elegant herre som ofta utgav sig för att vara förmer än just föreståndare för ett vilohem och gärna omgav sig med en air av diplomatisk status. Med Haus Victoria som täckmantel, och tack vare goda kontakter med ledande västtyska politiker som Willy Brandt, lyckades Svingel hjälpa en rad familjer som splittrats när Berlinmuren byggdes att återförenas.
Några av de som räddades över från öst till väst med Svingels hjälp hette Sommerlath i efternamn och var släktingar till en viss Silvia som så småningom skulle bli Sveriges drottning. Under arbetet med boken har Ingrid Törnqvist fått möjlighet att intervjua drottning Silvia i frågan vid fyra olika tillfällen.
Arbetet som husmor var hårt. Gästerna skulle ha mat och bli väl omhändertagna.
– Var tredje vecka kom nya gäster och innan dess skulle sängkläder bytas och alla rum städas. Haus Victoria var i tre etage. Mummi sprang mycket upp och ner i trapporna för att hålla rent och för att hjälpa gästerna, minns Adelgard som säger att hon och systern alltid togs emot varmt av personalen.
– Vi har många fina minnen från våra vistelser där.
Lillebror växte upp med pappa. Adelgard och hennes syster hos den svenska familjen i Norrtälje. Mummi slet på Haus Victoria.
– Att lämna oss i Sverige var ett offer hon gjorde för vår skull. Hon var en fantastisk mamma, väldigt omtänksam och generös. Hon månade alltid om oss på bästa sätt. Höll reda på våra födelsedagar, följde upp vad vi hade för oss och skickade jättefina dagböcker och hästböcker till mig och min syster. Det är klart att det var en stor livssorg för henne att vi fanns någon annanstans.
Carl-Gustaf Svingel hade en rad förhållanden med män och de flesta visste att han var homosexuell även om han höll det diskret.
Trots detta gifte han och Mummi sig några år före hans död.
– Jag tror att han var rädd att hon skulle lämna honom. Han insåg att han var alltför beroende av henne.