Höet bÀrgas i HÄlÄsens tappning. Ofta var figurerna mitt uppe i vardagssysslor som Albert Bengtsson sjÀlv vÀl kÀnde till.
Men likheterna Àr flera. BÄda satt i snickarboa och tÀljde trÀgubbar. BÄda prisades vid en typ av industriutstÀllningar som var vanliga under 1900-talets första hÀlft.
Och bÄda skulle ha kunnat inspirera Astrid Lindgrens historier om Emil i Lönneberga och hans trÀgubbar. NÀr det gÀller smÄlÀnningen Axel Àr han till och med en trolig förlaga. PÄ Döderhultarmuseet i Oskarshamn finns att lÀsa att Axels mamma försökte skicka sonen till Amerika. Och att hans pappa var ordförande i kommunalnÀmnden - precis som Emil sÄ smÄningom skulle bli...
Medan Axel Pettersson blev snudd pĂ„ vĂ€rldsberömd via utstĂ€llningar i Paris och Chicago sĂ„ höll sig Albert Bengtsson helst hemma pĂ„ HĂ„lĂ„sen, ett litet jordbruk i Ăja Ă„t Kungsörskanten till.
Men spÄren av hans snidande finns kvar i VÀstra Rekarne församlings fyra kyrkor. Ljuskronor, ljusstakar, krucifix, processionskors - och en spegel med rÀvar i ramen.
Vid brunnen. 1929 uppmÀrksammades hans slöjdande med diplom och silvermedalj. Men han brydde sig aldrig om att hÀmta priserna utan höll sig pÄ HÄlÄsen.
Albert Bengtsson föddes pÄ HÄlÄsen 1890. Han förblev ungkarl men flyttade ut i brygghuset som han inredde till bostad, ateljé och galleri.
DÀr tÀljde han sin konst: gubbar och gummor, hÀstar och kor, grisar och höns. Ofta var figurerna mitt uppe i vardagssysslor som Albert Bengtsson sjÀlv vÀl kÀnde till: hugga ved, skörda grÀs, sÄga virke eller hinka upp vatten ur brunnen.
1929 uppmÀrksammades han med diplom och medalj pÄ industriutstÀllningen i VÀsterÄs.
Mjölkko vid vattenkaret. En stor del av sin samling hade han donerat till Ăja församling i god tid före sin bortgĂ„ng.
Han brydde sig inte om att hĂ€mta priserna, men Sune Wiman, kyrkoherde i Ăja fick upp ögonen för HĂ„lĂ„sen och bestĂ€llde en rad verk till kyrkan.
Första uppdraget var ett tre meter högt processionskors. Sune Wiman ritade och Albert Bengtsson tÀljde.
Den som nĂ„gon gĂ„ng lyssnat till en lĂ„ngrandig predikan i Ăja har knappast undgĂ„tt att fĂ€sta blicken pĂ„ den vita duva som svingar sig en bit upp över prelatens huvud - en typisk "Albert i HĂ„lĂ„sen".
VedsÄgning. Syskonskaran pÄ HÄlÄsen var stor och flera av dem, bland annat Albert Bengtsson, stannade pÄ gÄrden hela livet.
Sniderierna finns fortfarande kvar till beskĂ„dan i kyrkorna. Men hans insats för âallmĂ€nna linjenâ har vĂ€der och vind suddat ut.
LĂ€nge stod en liten skog av vita trĂ€kors pĂ„ Ăjas kyrkogĂ„rd. De var en service HĂ„lĂ„sen höll mindre bemedlade med, de som inte hade rĂ„d med gravsten och hamnade pĂ„ den del av kyrkogĂ„rden som kallades âallmĂ€nna linjenâ. För en billig penning ordnade han ett vitt kors i trĂ€.
Ett sÄdant fanns ocksÄ pÄ HÄlÄsens egen grav, tillverkat av honom sjÀlv i god tid före hÀdanfÀrden i december 1968.
Numera finns delar av hans trÀgubbe-samling pÄ SkogsglÀntans Àldreboende i Alberga.