Bor du i Sörmland har du antagligen redan lagt märke till vissa egenskaper som gör den sörmländska dialekten unik. Det är en av dialekterna i det mellansvenska så kallade gnällbältet där man gärna inte uttalar bokstaven "t" i supinum (för visst säger man köpi istället för köpt)?
Eller så kan man utgå från Fredrik Lindströms motivering i en artikel från Språktidningen:
"Det är vokalerna man drar på – man stånkar, stönar och krystar som om man egentligen inte orkade uttala dem. Och då uppstår ett ljud som man skulle kunna kalla för människans pausljud. Det är ett ljud mittemellan e, ä och ö."
Men varifrån kommer sörmländskan?
– Sörmland är egentligen som de flesta landskap med en mängd olika dialekter. Det är ett slags övergångsområde och har hamnat mellan Sveamål och Götamål. Det är alltså en blandning mellan två olika stora grupperingar, säger Annika Karlholm, dialektolog vid Institutet för språk- och fornminnen.
I Sveamålet, som är ett samlingsnamn för ett stort antal dialekter främst inom Svealand, finns ett gäng underkategorier. En av dem är de Uppsvenska målen som i Sörmland talas i de norra och östra delarna. I Södermanlands södra och västra delar talas Mellansvenska mål – vilka är en blandning mellan uppsvenska mål och Götamål. Och vad är då Götamål? Jo, ett samlingsnamn för ännu ett gäng svenska dialekter i Sverige med Västergötland som centrum.
I och med Sörmlands geografiska läge har det blivit en slags pot-pourri av olika dialekter som låter olika beroende på var i Sörmland du bor någonstans.
– I nordöst bevaras -nk och -nd i uttalet i ord som "brinken" och "randen". Medan man i sydväst har en så kallad nasalassimilation enligt götamålsregeln. Där uttalas samma ord istället som "brickan" och "ranna", säger Annika Karlholm.
Men hur länge har dialekterna i Sörmland funnits, då? Jättelänge, berättar dialektologen:
– Det är jättesvårt att säga exakt hur gammal sörmländskan är. Antagligen har man pratat dialektalt och olika sedan urminnes tider. När man började använda skriftspråket var den mycket mer dialektal, medan man idag måste skriva på ett visst sätt.
Tittar man på gamla skrifter från medeltiden och ända bak till runstenarna kan man redan där se dialektala skillnader. I och med utbyggnaden av den "moderna" högre skolan i slutet av 1800-talet uppmuntrade man eleverna att börja tala standardspråkligt. Det har delvis bidragit och gett form till en slags utjämning av svenskan där dialekterna suddats ut. Sedan slutet av andra världskriget har utvecklingen gått snabbt, berättar Annika Karlholm.
– Det handlar bland annat om urbanisering och att människor pendlar till sina arbeten, vilket man inte gjorde förr. De traditionella dialekterna var knutna till ett mindre område eller en trakt där man höll ihop. Det moderna samhället innebär andra sätt att leva och då ändras språket också, säger Annika Karlholm.
Trots det kommer vissa typer av dialekter alltid finnas och fortsätta utvecklas. Inte minst är det påtagligt i Sörmland där ett modernt tillskott är en bredare användning av diftonger.
– En diftong är en vokal som uttalas som två olika ljud. Är man i Eskilstuna säger man "höeeer" istället för "hör". Det är typiskt för den moderna sörmländskan idag, vilket man också delar med många grannar. Det är likadant i Närke. Ett riktigt gnällbälte, alltså.