Det är nästan svårt att sätta ord på Timbuktu och hans medmusikanter i sjumannabandet Rakiem Walker Project från Harlem, New York, med artisten GLRYA och deras uppträdande på 59:e Visfestivalen i Västervik.
Många är artisterna som flimrat förbi. Men Timbuktu kan vara den bästa liveakten SN recenserat de senaste 30 åren.
Bara att stega upp på den klassiska visscenen i Västervik som omges av tjocka stenmurarna där Cornelis Vreeswijk, sonen Jack, Fred Åkerström, Peter Lundblad, Åsa Jinder, Cajsastina Åkerström framfört sånger som etsat sig fast kräver en del mod.
Timbuktu gör det med ödmjukhet och får igång ett sånt gung att ingen i den 1200-åskådare stora publiken kan sitta still. Det gungar som segelmasterna i gästhamnen utanför ruinen. Det känns i magen när basen slår till. Musiken stannar upp när solen sjunker i Gamlebyvikens vatten.
Timbuktu predikar om tolerans, acceptans och kärlek och det känns i kroppen. Han säger att man ska vara i nuet.
Vi är här, vi är nu, fortsätter Timbuktu, och kör igång "Alla vill till himmelen, men ingen vill dö".
Saxofonisten i Rakiem Walker Project springer ut i publiken i ett solo. Timbuktu mässar "down, down" och vänder sig till sångaren i bandet som böjer sin rygg bakåt och bakåt och plötsligt reser sig upp och hoppar till en spagat på scengolvet.
Inte ens en avskalad Lilla Fågel Blå med Nyköpings Staffan Hellstrand, som var en av tretton artister, kan mäta sig med detta.