Karin Li Körsbärsdal är en av skådespelarna som läste upp vittnesmål på Södra teaterns scen i Stockholm.
I oktober 2017 publicerar den amerikanska tidningen The New York Times en artikel där de pekar ut Hollywoodmogulen Harvery Weinstien som sexualförbrytare. Dagarna efter träder fler och fler kvinnor, celebriteter som okända, fram för att vittna hur de blivit trakasserade av producenten.
Någon vecka senare går skådespelaren Alyssa Miano ut på Twitter där hon uppmanar sina följare att under hashtagen #metoo dela med sig av sina egna erfarenheter av sexuella trakasserier – en symbol som började användas redan 2006 av den amerikanska aktivisten Tarana Burke.
En rörelse hade tagit form – och snart spred den sig även i Sverige. Bara en månad efter The New York Times avslöjande berättar 456 svenska skådespelare, i ett upprop i Svenska Dagbladet, om hur de utsatts för övergrepp och trakasserier i branschen.
– Vi elever pratade förstås jättemycket om det och insåg att det fanns så otroligt mycket att göra. Trots att vi inte hade kommit ut i branschen än fanns det fortfarande patriarkala mönster och kvinnoförtryck.
Det säger den Katrineholmsbördiga skådespelaren Karin Li Körsbärsdal som i skrivande stund repeterar den nyskrivna pjäsen "Fritt fall" av Lovisa Onnemark på Riksteatern. När Metoo-hösten svepte över delar av världen studerade hon på teaterhögskolan i Malmö. Än hade hon och hennes klasskompisar inte fått känna på klimatet i branschen – men trots det var engagemanget stort.
– Jag kände en otrolig tacksamhet för mina äldre kvinnliga kollegor som gjorde det möjligt för oss att plocka frukten av deras mod och kamp. Det är klart jag visste att det var en bransch med mycket fuffens, och så är jag kvinna. Men jag var ju med på Södra teatern och läste upp vittnesmål – och den känslan var helt obeskrivlig. Det var så mycket sorg, smärta och styrka. Det var verkligen en framåtrörelse.
Hon upplever att rörelsen har gjort ett avtryck i branschen. Produktioner tenderar att vara mer måna om att vara transparenta och äldre kollegor med fler års erfarenhet vittnar om förändrade villkor.
– Det är väldigt mycket förebyggande arbete. På de teatrar jag har arbetat på går de alltid igenom policys och vart man ska vända sig om man blir trakasserad eller liknande. Det är jättetydligt vilka man kan prata med och de är tydliga med att skulden aldrig ligger hos en själv. Det är oerhört viktigt, men visar samtidigt hur långt vi har kvar. Vi är i hamn först när det är självklart att behandla kollegor och medmänniskor med vett och respekt. Policys mot trakasserier ska inte vara nödvändiga.
Operasångerskan Elin Rombo berättar att produktioner erbjudit mer stöd efter att #metoo-rörelsen tagit form.
Den Katrineholmsbördiga operasångerskan Elin Rombo var en av 705 sångerskor som skrev under #visjungerut – det gemensamma upproret mot sexismen och trakasserierna i svensk opera- och konsertmiljö. Hon berättar om reaktionen när branschkollegor började komma ut med sina historier.
– Jag tyckte det var helt förfärligt att det var så många som blivit utsatta. Jag var väldigt rannsakande och gick igenom olika händelser jag varit med om där män med makt tagit sig friheter. Det kunde vara ofrivilliga pussar, att någon kunde lyfta upp mig så jag inte kom någonvart – sådant där som man fick skratta bort för det blev så himla pinsamt annars.
Upproret ledde till att flera dirigenter, utomlands som i Sverige, som betett sig olämpligt sades upp. Två män blev portade från Stockholmsoperan och fick aldrig komma tillbaka.
– Om jag bara talar av min egna erfarenhet tycker jag att det har blivit bättre. Jag behöver inte vara lika misstänksam eller uppmärksam på hur saker jag gör kan uppfattas som inviter. Jag känner mig friare att kunna göra det jag vill. På Stockholmsoperan har de gjort jättemycket. I början av produktionerna får man ett utskick där det väldigt tydligt står vem man ska ringa om man vid något tillfälle känner sig sexuellt trakasserad. Det skulle aldrig hänt innan.
– Vi behöver vara mer raka mot varandra, och när någon säger nej ska vi stötta varandra i stunden. Det är nästa steg, tycker jag. Om man ser att någon är obekväm ska man säga någonting. Jag tycker också arbetsgivaren ska göra det tydligt att man kan säga nej. De måste visa att du inte blir av med jobbet om du gör det.
Matilda Göranzon, som är ordförande på Me Too Sweden, säger att man bland annat bör skärpa lagar som rör sexuellt våld.
Efter att #metoo-rörelsen tog form hösten 2017 satsade regeringen 100 miljoner kronor på olika insatser för att stärka förebyggande och kompetenshöjande arbete mot sexuella trakasserier. Däribland ska sexualundervisningen i grundskolan ändras till höstterminen 2022 för att bland annat inkludera nya skrivningar om hedersrelaterat våld och samtycke. Även en ny sexualbrottslagstiftning som bygger på samtycke har antagits av riksdagen.
Trots det visade en Kantar Sifo-rapport från 2019 att 14 procent av den yrkesverksamma befolkningen i Sverige utsätts för sexuella trakasserier. Rapporten visade också att majoriteten av dem som utsätts inte berättar för arbetsgivaren vad som har hänt, vilket liknar resultatet i en rapport gjord 2018.
– Det är givetvis fruktansvärt att tystnadskulturen kvarstår. Men det är inte så konstigt, för det krävs ett öppet samhälle för att man ska våga berätta vad som har hänt. Man ska känna att man får en värdig respons och inte riskera några repressalier för att man berättar. Om vi i Sverige fortfarande accepterar sexuella trakasserier måste vi jobba med att sänka ribban för vad som definieras vara det, säger Matilda Göranzon, ordförande på organisationen Me Too Sweden.
För att närma sig en lösning behövs tre olika inriktningsområden, berättar Matilda Göranzon. Skolor, arbetsplatser, vård och rättsväsende behöver gedigen utbildning för att kunna bemöta utsatta på rätt sätt. Sedan ska det finnas fler specialistmottagningar för sexuellt våld. Även lagarna som rör sexuellt våld måste skärpas – däribland att ta bort böter ur straffskalan för sexköp.
– Chefer och ledare ska se till att man har en inkluderande kultur på arbetsplatsen som inte är kantad av sexuellt våld eller trakasserier. Man ska ta fram styrande dokument och policys som arbetar emot det och man behöver ha workshops med sina medarbetare så att de ska veta hur man agerar när någon utsätts. Ansvaret ska inte ligga hos den utsatta.
– Under de senaste åren har det blivit en ökad medvetenhet om frågor som rör sexuellt våld. Men det finns otroligt mycket kvar att göra vilket kräver ett långsiktigt och systematiskt arbete i hela samhället. Alla har ett ansvar att arbeta med det värderingsarbete som krävs för att nå dit.