Jens Lapidus bjuder på en del stenhårda formuleringar i "Död man walking.
”Jag är en sporadisk drickare, den där typen av som går ut för en öl och vaknar upp i Singapore – med helskägg.”
Det är ett av Raymond Chandlers klassiska citat. När jag var yngre slukade jag hans romaner om privatdetektiven Philip Marlowe. Jag läste hans föregångare Dashiel Hammet och efterföljare som Robert B Parker, Elmore Leonard, Dennis Lehane och James Ellroy – den moderne arvtagare som kanske tagit stilen till mest episka höjder.
Den hårdkokta deckaren uppstod under den så kallade förbudstiden på 1920-talet som en motreaktion mot pusseldeckaren. Den skildrade samhällsproblem som våld, korruption och sociala klyftor och var cyniskt och mörk, ofta med en privatdetektiv i centrum, ett ovanligare yrke i Sverige. Det, och kanske en rätt förlegad kvinnosyn, gjorde att den aldrig fick någon högre status i den svenska kriminallitteraturen. En av få svenska utövare som lyckades hyfsat var Anders Jonason som skrev fyra deckare 1953–1963.
Även de senaste decennierna är det långt mellan de nämnvärda svenska bidragen. Tony Fischier gjorde ett lovvärt försök nyligen med "Svart vecka". Kristina Ohlsson skrev "Lotus blues" och "Mios blues" 2014-2015 och Christoffer Carlsson tog inspiration från den amerikanska hårdkokta skolan i "Den osynlige mannen från Salem" och dess tre uppföljare om den pillerberoende polisen Leo Junker (bara namnet är så hårdkokt att äggklockan stannar.) Dessförinnan släppte Sören Bondeson ett par noir-deckare på 1990-talet.
Få har dock vågat förnya genren och ta ut svängarna språkligt och innehållsmässigt. Många missar även de ingredienser jag älskade hos Chandler: Humorn och lekfullheten. Ett lysande undantag är Jens Lapidus som skapade en unik slang-doftande prosa i "Snabba cash"-serien och Mons Kallentoft är onekligen rätt man att leka med stilen med sin nya "Underdogs"-serie. Peter Westberg har skrivit två genreöverskridande romaner om privatdetektiven Conny Erixon, "Gourmand" och "Slaktaren från Sevilla".
Annars har det hårdkoka språket idag främst anammats av gangsterskildringar, som Sammy Jeridis "Ghetto"-serie och Leffe Grimwalkers "Storm"-serie, som båda har glimten i ögat ibland, men är mer våldsam action än deckare.
Den klassiska hårdkokta detektivromanen har måhända aldrig riktigt fått fäste i Sverige, men med det gängkriminella mörker och den dystra lågkonjunktur vi nu gått in i borde den ha goda förutsättningar att frodas och gå en ny vår till mötes.
Johans 3 tips
Död man walking
Jens Lapidus (Albert Bonniers förlag)
Jens Lapidus är i fortsatt god form i den femte delen i "Top Dog"-serien där Teddy försöker behålla sin position som Mr Ett, men tvingas allt djupare in i brutala konflikter i Stockholms undre värld. Även om Lapidus har lämnat det mer experimentella hårdkoka språket från "Snabba cash" finns gott om stenhårda formuleringar även här. Eller vad sägs om: ”Att gå hem med Evelyne var som att signera ordergivning för ett tredje världskrig.” Eller: "Tiden gick långsamt nu, Teddy kunde gå inuti sekunderna.” Dessutom breddar Lapidus serien genom att låta handlingen ta en överraskade vändning mot spionthriller. Släpps 27/10.
Mons Kallentoft använder tematiken och miljöerna ur en klassiskt noir-roman i "Älska dig länge."
Älska dig länge
Mons Kallentoft (Forum förlag)
Prosan är Kallentofts helt unika, men tematiken och miljöerna är som hämtade ur en klassiskt noir-roman: storstadens mörker, karaktärer som lever som på samhällets skuggsida och en dialog som värker av ensamhet. Boken börjar med att kriminalkommissarien Leo Madvig får en bestialisk mördare på halsen, men utredningen går snabbt i stå. Modfälld åker han på semester till Tokyo där han råkar på en mordutredare som haft ett liknande fall. Leo engagerar sin vän Lulu och det muskelsjuka datageniet Vic i utredningen. Det blir till ett vidsträckt mysterium som rör sig mellan Stockholm, Paris och Tokyo och som till och med är bättre än ettan, "Kärlekens algoritm".
Carl-Johan Vallgrens deckardebuterade under pseudonymen Lucifer med "Skuggpojken."
Skuggpojken
Lucifer (Albert Bonniers förlag)
I sin deckardebut under pseudonymen Lucifer tar Carl-Johan Vallgren ett fräscht grepp på klassisk noir med en minnesvärd antihjälte: den hemlöse före detta narkomanen Danny Katz, ett språkgeni som tidigare arbetat för försvarets tolkskola. Spännande och svart när Katz får ett privatdetektivuppdrag: Sommaren 1970 försvann en liten pojke från en tunnelbanestation i Stockholm. Nu är brodern, Joel Klingberg, också försvunnen. Katz upptäcker snart att det finns mörka hemligheter i den mäktiga familjen Klingberg. Det mynnar ut i en välskriven och spännande historia med skönlitterära ambitioner.
Johan Brännström är journalist och deckarförfattare.