En sommardag för tio år sedan kom en man körande på moped upp till Åsa Ingårda på Inneberga gård utanför Runtuna. Det skulle förändra allt.
– Han frågade om jag hade någonstans att visa film, han såg att vi hade en lada här, säger Åsa.
Mannen på mopeden var en dokumentärfilmare vid namn Pelle Wichmann, han ville helt enkelt hitta någonstans att visa sina egna filmer. Ladan som då var belamrad med både det ena och andra städades upp och snart hängde en vit duk från taket. Filmladan var född och Pelle visade film tillsammans med sina dokumentärfilmarvänner. Det dröjde inte länge innan det bestämdes att det skulle bli ett årligt event.
– Då fick det namnet ”Fantastiska fruntimmer på filmfestival”, berättar Åsa Ingårda.
Av den enkla anledningen att filmfestivalen äger rum under fruntimmersveckan och att alla filmer är av, med eller om kvinnor.
– Vi visar filmer som inte nått en bred publik, filmer som vänder på perspektiv. Det är viktigt att visa filmer som dels har en bra berättelse men som också knyter an till vår tid, säger Åsa.
Hon har många roliga anekdoter från åren som gått.
– När vi visade ”Kokvinnorna” hade vi kvigor i hagen utanför och de stod och buffade på dörren, plötsligt kikade en ko in mitt i filmen, säger Åsa och skrattar.
De speciella filmerna som filmladan visar lockar många nyfikna och flera gångar har besökare fått vända när det varit fullt. Åsa Ingårda har genom åren alltid försökt ge något mer än bara film. När den indiska filmen ”The lunchbox” visades beställdes massor av indiska lunchboxar från Bombay för att säljas till besökarna.
– Men hela beställningen kom dagen efter filmvisningen, så nu har vi massa lunchboxar liggandes, skrattar Åsa.
Filmladan har under sina år gjort sig ett namn och många är de som kommer hit, inte bara för själva filmerna, utan för helhetsupplevelsen.
– Det är något med en lada som väcker något i oss oavsett varifrån i världen vi kommer. Människorna blir otroligt tagna av miljön, säger Åsa.
Det är lätt att förstå varför, Filmladan ligger idylliskt mitt ute på den sörmländska landsbygden omgiven av vidsträckta fält och långt där borta syns gravröset Uppsa kulle. Ulrika Hagen, vid studieförbundet NBV, som också är med och arrangerar filmfestivalen sätter ord på känslan:
– Det är något med att höra syrsorna när man ser film. Det är en häftig grej, säger hon.