Pianisten Jan Johanssons skiva "Jazz på svenska" är en av Sveriges mest sålda.
Många har fortfarande ett känsloladdat förhållande till "Visa från Utanmyra", "Emigrantvisa", "Visa från Rättvik" eller "Polska efter Höök-Olle" med legendariska jazzpianisten Jan Johansson vid tangenterna. Anders och Jens Johansson är vana vid att publiken gråter när de spelar musiken från pappas album.
– 30 procent gråter, 50 procent blundar, konstaterar Anders, till vardags trummis i hårdrockande Manowar.
– Egentligen är det inte så konstigt. Kanske är det de allra bästa låtarna som Sverige fått fram genom århundradena. Det är därför de överlevt. De är den svenska folksjälen med sina växlingar mellan dur och moll. Annorlunda jämfört med det vanliga gamla mollandet, funderar Anders Johansson omkring sin pappas tolkning av de gamla folklåtarna.
– De är ju covers, men han gjorde dem på sitt eget sätt.
Även om Jan Johansson främst förknippas med "Jazz på svenska" hann han med mycket annat under sitt korta liv. Civilingenjörsstudierna på Chalmers lade han på hyllan för att spela med Stan Getz, Arne Domnérus och George Riedel. Han komponerade och arrangerade för radio och TV, gjorde musik till jazzbaletter och till film. 1968 tog allt slut. Jan Johansson omkom i en trafikolycka bara 37 år gammal. Sönerna var fem och sex.
– Nej, jag kan inte påstå att vi uppmuntrades till att hålla på med musik när vi växte upp. Kanske var det just det som var hemligheten. Eller så finns det bara där. En talang. En egenskap som pappa hade fått med sig från Norrland.
Både han och Jens blev gymnasieingenjörer och tanken var att de skulle fortsätta och kanske bli civilingenjörer – som pappa aldrig blev. Men de var redan fast på annat håll. I hårdrocken.
För Anders del var det trummor som gällde.
– Vi hade ju pappas gamla piano hemma, men jag var aldrig intresserad. Det var trummor som lockade. Trummisar verkade vara roliga typer. Jag spelade på grytlock och de där skydden med ett hål i som fanns på spisarna förr. När jag fyllde 12 fick jag en virveltrumma. Morsan hade en idé om att jag skulle få en ny del till setet varje år så det tog ett tag innan det var komplett.
Flytten hemifrån mamma i Malmö gick mer eller mindre direkt till – Kalifornien. Där fanns svenske supergitarristen Yngwie Malmsteen. Anders spelade trummor och Jens keyboard i Malmsteens band.
"Ibland var det jättejobbigt att vara Jans barn. Vi flyttade några gånger och folk luskade oftast alltid ut vilka vi var när man kom till ny. Man ville ju helst inte dra upp det, det påminde om hela den där dödsgrejen. Särskilt jobbigt var det med Pippi-filmen."
Hur hamnade ni där?
– Jag gjorde militärtjänsten i Stockholm och ju yngre man är desto större tycks självförtroendet vara. Jag hade hört talas om gitarrmonstret Yngwie och tog kontakt. Jag hade bara bestämt mig för att spela med världens bästa. Numera åker ju nästan alla svenska musiker över till USA, men då var det ovanligt. Jojje Wadenius och Yngwie Malmsteen var de enda man hört talas om.
Efter USA fortsatte trummandet i en lång rad konstellationer. Svenska metallbandet Hammerfall, amerikanska Manowar och numera även i Tungsten tillsammans med de egna sönerna.
Också Jens fortsatte i olika band med finska metallarna Stratovarius som ett av de mest kända.
Pappas musik var inget de intresserade sig för – tills TV4 ville att de skulle spela två av hans låtar det år han skulle ha fyllt 80.
– Hammerfall hade gjort en del i TV4 när vi kommit med någon ny skiva. Som hårdrockare var vi lite svenniga, skötsamma och kom i tid, så vi fick vara med då och då.
Anders första reaktion på förslaget var:
– Hur fan ska det gå till? Jens kan visserligen spela piano, men jag är trummis. Och pappa spelade ihop med basisten George Riedel. Men jag lånade hem en bas och började öva. Däremot repade jag och Jens aldrig tillsammans innan. "Repa är för mesar" tyckte vi då. Jag hade inte haft scenskräck sedan jag var 15, men när jag väl stod där i studion kände jag inte igen mig. Jag blev förvirrad och spelade fel och fick sura blickar av Jens. Och pappas syster hörde av sig "Står du och spelar falskt?" Men jag skärpte till mig. Och sedan dess har vi gjort en massa gig med pappas musik.
Och även gett ut en skiva med Jan Johanssons musik – "Nordic Blue".
Hur var det att växla från trummor till kontrabas?
– Jag hade ju spelat lite av varje tidigare så det gick väl hyfsat. Den största utmaningen var att anpassa sig efter Jens piano. Som trummis har man fullständig kontroll och styr bandet helt, trumslagaren är själva metronomen. I början körde jag på och Jens fick hänga efter. Numera är vi mer samspelta. Men jag inbillar mig ju inte att jag är någon George Riedel. Sedan är det ju en helt annan sak rent fysiskt. Att spela trummor i 40 minuter är som ett fyspass, man är helt körd efteråt. Det kan jämföras med att vara hockeyspelare - men de får ju åtminstone vila vid byte var 40:e sekund. Gitarristen och jag i Hammerfall bytte en gång - och han höll på att få hjärtinfarkt...
– Konstigt nog är det mycket värre att spela bas inför 200 personer än att sitta som trummis i Manowar på en arena med 16 000 i publiken. Det hörs direkt om man råkar nudda basens trä med manschettknappen. Under coronan har det hänt att man spelat för 50 personer. Det gjorde vi med Tungsten i Markaryd och det kändes ungefär som ett soundcheck.
Dina egna söner blir inte heller civilingenjörer?
– Nej, de har gått estet och sådär, det har aldrig varit aktuellt.
Hur var det att växa upp som barn till en legend som inte längre levde?
– Jättejobbigt ibland. Vi flyttade några gånger och på något sätt luskade folk alltid ut vilka vi var när man kom till en ny skola. Man ville ju helst inte dra upp det, det påminde om hela den där dödsgrejen. Särskilt jobbigt var det med Pippi-filmen. Vart man än kom så tjatade folk om den. Man kunde vara på lekplatsen och ungarna vrålade "Pippi Långstrump" rakt i nyllet på en. Förresten var det likadant när jag började i Manowar. Pippi var ju stor i USA också. De hade googlat och hade koll på att pappa skrivit musiken till Pippi. Men då var jag ju vuxen och kunde ta det.
Det har hänt att någon i publiken efter en "Jazz på svenska"-spelning kommenterat att bröderna inte är lika bra som pappa.
– De har lyssnat på skivan i 50 år och tror att allt ska låta precis likadant. Men Jan improviserade hela tiden. Den ena tagningen lät sällan som den andra. Men den som valdes ut till skivan har blivit the one and only för de som lyssnat länge på inspelningen.
Den 6 november blir det förhoppningsvis tredje gången gillt för Bröderna Johanssons "Jazz på svenska" i Eskilstuna. Konserten har redan skjutits upp två gånger på grund av coronarestriktionerna.