"Visst blir jag skitglad om folk lyssnar på grejerna. Men med åren har jag förstått att man måste vara superunik för att bryta igenom", säger Tony Ejremar.
Tony Ejremar har inte alltid gillat hiphop. I början hatade han det till och med. Det var först när han hörde en vers av den nu avlidne rapparen Rastegar i en Ken Ring-låt som polletten trillade ned. Därefter började han spela in musik, vann en talangtävling och fick som förstapris spela förband till Ison & Fille ynka 12 år gammal.
– Mina polare tyckte det var värsta grejen att jag fick hänga med dem backstage. Men för mig var det bara två andra rappare. Jag visste ju inte vilka de var, säger Tony Ejremar.
Söker du på artistens namn på Spotify idag får du antagligen upp låtar "Efterefest", "Pomperipossa" och "All in". Låtar som handlar om att dansa och festa som han turnérat med på nattklubbar i hela Sverige. Men bakom Tony Ejremar finns ett större djup. Vilket inte minst kommer visas när han spelar på Nyköpings teater den 13 november, berättar han.
– Det kommer bli väldigt känslosamt och jag kommer spela mina gamla låtar. Mina "upp-tempo-låtar" handlar ju om att vi ska på efterfest eller åka på semester. Det finns inte så mycket själ i det. I mina djupare grejer finns det kanske en större igenkänningsfaktor, säger han.
Och så är det också. Gräver man djupare i Tony Ejremars diskografi hittar du låtar om den turbulenta uppväxten, psykisk ohälsa och om att bli något. Eller någon.
– Jag hängde i gäng där alla kom från trasiga familjer. Jag är själv uppväxt i ett hem med missbruksproblematik och har i omgångar bott i familjehem sedan jag var två år gammal. Vi var rätt tidiga på att testa den första ciggen, ta den första ölen och till slut också lättare droger som hasch och cannabis. Det var grejer man gjorde utan att fatta konsekvenserna av vad som kunde hända om man fortsatte. Det var rätt lätt när ingen höll koll på en heller, säger han.
En dag bestämde han sig för att lägga av. Och idag jobbar 29-åringen till sidan av musiken som grafisk formgivare. Dessutom väntar han sitt andra barn som kommer i december.
Musiken har sedan den inställda klubbturnén i sommar fått stå på hyllan. Planerna på att bli störst och bäst är inte längre prio ett. Det finns så mycket annat i livet nu.
– Det har jag nog släppt lite grann. Visst blir jag skitglad om folk lyssnar på grejerna. Men med åren har jag förstått att man måste vara superunik för att bryta igenom. Och där är inte jag riktigt, säger han.