Roger Waters framförde "The Wall" i Globen år 2011.
Men innan vi berättar om Murn kan det vara på sin plats att ge lite bakgrund om "The Wall".
Den 30 november 1979 släpptes ett dubbelalbum med ett anonymt omslag som föreställde en mur byggd av vita block.
Alla musikintresserade visste ändå att det var Pink Floyd som släppt "The Wall". Både omslaget och de båda vinylskivornas innehåll räknas i dag till rockhistoriens stora klassiker. Ett konceptalbum – eller en rockopera om man så vill – som även låg till grund för en otroligt påkostad turné och långfilmen "Pink Floyd The Wall". Den hade premiär 1981 med den då superheta rockstjärnan Bob Geldof i huvudrollen.
"The Wall" är huvudsakligen Pink Floyds basist Roger Waters projekt och handlar om Pink, en rockstjärna som förlorat kontakten med sig själv och sin omvärld. Detta tar sig uttryck genom en metaforisk mur som han bygger runt sig. Pinks far dör under andra världskriget och han växer upp med en överbeskyddande och kontrollerande mor i efterkrigstidens England. Han blir utsatt för tyranniska lärare i skolan och fantiserar om sin pappa. Annat som skildras i "The Wall" är hur Pink som vuxen blir en känd rockartist men att framgången och pengarna inte gör honom lycklig utan bara bidrar till att den imaginära muren runt honom blir högre.
Om upprinnelsen till rockoperan berättas att Roger Waters spottade en konsertbesökare i ansiktet under en show i Kanada. Waters blev så skakad över sitt eget beteende att han började skriva på "The Wall".
"The Wall" är med andra ord ingen munter historia. Tvärtom, både musiken och filmen är rejält deppiga. Dubbelalbumet blev trots det en stor framgång när det gavs ut och resulterade i två rejäla hits.
Först och främst "Another brick in the wall, Pt.2", där sångaren gör upp med ett auktoritärt skolsystem, komplett med en uppkäftig barnkör som sjunger "We don't need no education/We don´t need no thought control" och "Comfortably numb" som handlar om hur Pink befinner sig på ett hotellrum och är så djupt deprimerad att han har hamnat i ett katatoniskt tillstånd och nu är helt avtrubbad, medan hans entourage och en mindre nogräknad läkare försöker få honom i skick att ställa sig på scenen.
Som kuriosa kan nämnas att "Comfortably numb" blev en discohit med Scissor Sisters år 2004.
Pink Floyd själva framförde bara "The Wall" på scen ett trettiotal gånger. Under konserterna byggdes en tio meter hög mur mellan bandet och publiken. Projektet blev helt enkelt för dyrt, dessutom var relationerna i bandet inte på topp. Roger Waters hade tvingat Richard Wright, som spelade klaviatur i bandet att sluta och bara några år senare, 1983, splittrades Pink Floyd efter 18 år som band. Därefter har Roger Waters framfört "The Wall" med andra musiker vid olika tillfällen.
Charlie Andersson Wistbacka spelar bar och Emil Fahlen, gitarr.
Och nu ska alltså "The Wall" uppföras av ett gäng musiker från Katrineholm och Örebro. De kallar projektet för Murn.
Initiativtagare är Peter Henriksson, gitarrist från Katrineholm.
– Jag älskar "The Wall", det är världens bästa skiva. Om man lyssnar på den med ett par hörlurar händer det något i huvudet.
Vi träffas på ett fik i Katrineholm. Med är också Charlie Andersson Wistbacka som är basist. Planen är att de ska uppföra hela "The Wall" exakt som den är från början till slut i Tallåsaulan i Katrineholm senare i år.
– Vi har inget riktigt datum än, men någon gång i vinter, säger Peter Henriksson.
– Det är en vanvettig idé som jag har haft ett tag, så jag frågade några musiker som jag vet är bra på att spela och är sugna på att göra grejer, berättar han.
Åke Malmström, trummor.
Förutom han själv och Charlie Andersson Wistbacka är det Åke Malmström, trummor, Johannes Annfält, keyboards och gitarr, Marko Sevon, orgel, Emil Fahlen, gitarr och Emma Ormegaard, olika instrument. Alla sjunger.
– Vi turas om att sjunga beroende på vilken typ av röst som krävs. Det är sjukt många olika ljud, allt från barnskrik till fiskmåsar, så många får göra mycket, säger Peter Henriksson
– Allt ska vara live, säger Charlie Andersson Wistbacka.
Peter Henriksson tror att det är ganska ovanligt att uppföra "The Wall" i sin helhet. Han själv har inte hört talas om något liknande.
– Men det är precis vad den här stan behöver, något storslaget och för mycket. Oavsett om man älskar Pink Floyd eller inte så är det här en rejäl satsning.
Att kalla bandet för Murn är en blinkning till sörmländskan och kanske en metod att punktera alla eventuella uppblåsta pretentioner. Han försäkrar dock att det inte finns någon ironi i detta projekt.
Klara och Peter Henriksson.
– Jag älskar Pink Floyd och då går det inte att stå där och skoja bort det, säger Peter Henriksson.
Till vinterns konsert räknar Peter Henriksson med att någon skådespelare ska vara med i föreställningen och även flera musiker. Drömmen är också att det ska byggas en mur live på scenen.
Som en extra knorr är Peter Henriksson också fast besluten att försöka få kontakt med Roger Waters själv och berätta om konserten.
– Antingen blir han arg eller också får vi hans välsignelse, skrattar Peter Henriksson.
Man behöver dock inte vänta till i vinter för att få uppleva "The Wall" live. På torsdag kväll den 7 juli spelar Murn delar av "The Wall" på stadsparkens scen i Katrineholm.
Marko Sevon spelar orgel och sjunger när Murn framför "Bitar av The Wall".
Repetitionerna pågår för fullt. Bandet har hyrt in sig en trappa upp i kulturskolan. Det är fullt med folk och kokhett i lokalen. Inför första mötet med publiken har Murn engagerat fem unga tjejer som ska agera kaxig flickkör i "Another brick in the wall Part. 2", iklädda skoluniform.
Natalie Schenström, Majken Bäck, Klara Henriksson och Rebecka Eklöf medverkar som kör när Murn spelar "Bitar av The Wall" i Katrineholms Stadspark.
De flesta i Murn är i 20-årsåldern och hade ingen egen relation till Pink Floyd eller "The Wall" när de gick in i projektet. Ändå står de här och låter nästan exakt som Roger Waters, David Gilmour, Nick Mason och Richard Wright gjorde 1979.