Hon vävde en svepduk till sin anmoders huvud

Svepduken ligger ihoprullad och varsamt paketerad. Instruktionen på emballaget är en order: "i händelse av repatriering – bryt sigillet". Detta ska ske om kvarlevorna efter Charwes huvud trots allt skulle hittas i England och skickas tillbaka till Zimbabwe, något som landets regering också har begärt.

Namnet – Charwe Nyakasikana Nehanda – är invävt i versaler.

– Det går ju mycket fortare att skriva, men det det blir något särskilt med fibrerna i textilierna – det går inte bara att sudda bort. Jag vill föreviga hennes namn, och alla andra namn. Man kan tänka på alla bortglömda kvinnor som inte ens skrivits in i historien, säger Marcia Harvey Isaksson.

Men svepduken är också ett ömsint sätt att närma sig den kvinna och släkting som göms bakom ikonen. I Zimbabwe kallas hon Mbuya, vilket betyder mormor eller farmor på shonaspråket. Mbuya Nehanda finns förevigad genom namn på gator och byggnader i Harare och sedan i somras till och med som staty men är inte längre ihågkommen med sitt ursprungliga namn, Charwe.

– Jag tänkte på själva människan, hon som levde och andades, hon som var en del av en vanlig familj.

Väver stående

Marcia Harvey Isaksson, en gång revisor i Harare, jobbar sedan länge som inrednings- och utställningsarkitekt i Stockholm där hon också driver ett eget galleri för textilkonst, Fiberspace. Dessutom väver hon själv, bland annat genom så kallad ryggbandsvävning, en enkel traditionell teknik, vanlig i Sydamerika, där man väver med kroppen som motvikt.

I den nyss gjorda installationen ingår en påbörjad väv och den huvudstora metallringen – ett fäste för varpen – hänger från taket. Under fotosessionen ryggar Marcia Harvey Isaksson tillbaka. Även om det inte var avsikten är det lätt att associera till de brittiska kolonisatörernas avrättning av Charwe Nyakasikana Nehanda 1898.

Charwe ansågs vara ett medium för det kvinnliga andeväsendet Nehanda. När britterna under ledning av Cecil Rhodes och hans British South Africa Company invaderade Mashonalandet i dagens Zimbabwe ledde det till ett uppror – Chimurenga (frihetskriget).

Frihetslegend

Mbuya Nehanda blev en av upprorets förgrundsgestalter och avrättades av britterna genom hängning. På sitt yttersta förklarade hon att hennes ande skulle återkomma och leda ett andra Chimurenga som hennes folk också skulle vinna. Historien blev en legend som inspirerade det frihetskrig som ledde fram till Zimbabwes självständighet 1980, berättar Marcia Harvey Isaksson.

Först skulle hon göra ett vävprojekt om mytologi och folktro men efterforskningarna kring anmodern gav det en ny riktning. Inför internationella kvinnodagen i fjol hade hon dessutom bett sina kvinnliga släktingar i Zimbabwe att intervjua sina mammor och skicka små filmklipp som hon sedan klippte hop till en hel film.

– Det var helt fantastiskt, plötsligt blev det ännu mer intressant med mina kvinnliga släktingar bakåt.

Men vävprojektet föddes också i bestörtning över uppgifter om att Mbuya Nehanda inte bara blivit hängd utan även halshuggen.

– Det här låter flummigt och konstigt men det kändes som att jag fick besök av Charwe som sade "nu får du berätta den här historien". Jag bara vävde och vävde, som i trans. Jag var bestört över att få reda på att hon också kan ha blivit halshuggen, inte bara hängd.

Fortsatte väva ändå

I somras visade nya analyser att kvarlevorna på Natural History Museum i London inte kommer från de avrättade Chimurenga-ledarna vilket man tidigare trott. Marcia Harvey Isaksson fortsatte ändå att väva.

– Det blev viktigt för mig som symbolhandling – att uppmärksamma att detta har hänt! Hon blev dödad, det är ingen tvekan om det. Och hon blev dödad för att hon stod upp för sitt land och sitt folk, inte för att hon var kriminell eller någonting. Det var härskarteknik, säger Marcia Harvey Isaksson.

I samband med ett konstnärsresidens på The Bag Factory i Johannesburg, Sydafrika, hoppas hon få premiärvisa sin installation i Zimbabwe i höst. Det är där hon tycker att den ska ställas ut allra först – något annat vore fel. Marcia Harvey Isaksson vill visserligen berätta om Charwe för världen, men också för sin familj i Harare.

– Det här är för Charwe. Jag har känt att hon inte har fått komma till ro. Innan kristendomen kom till Zimbabwe hade man en tro där man ofta hedrade förfäder, och där finns den tron kvar.