Färgstarkt måleri återkommer Adalbert alltid till.
Han har fått färgerna att dansa, fångat in Haileys komet med hjälp av en trombon, blivit uppraggad av Lauren Bacall, upptagits till Picassos gudsonson och rumlat runt i London med Samuel Beckett.
Men den första fråga jag har på tungan är ändå: ”Var är Diana?” För efter att ha plöjt ”Adalbert biografi” från pärm till pärm är jag minst lika nyfiken på den som tycks vara ryggraden i hans liv – som på konstnären själv.
Men Diana är på jobbet och istället har vi sällskap av västgötaspetsen Mimmi som lotsar oss genom prången in till ateljén. Häggen blommar för fullt utanför den gamla skolan i Åkers styckebruk där Per Adalbert har sin skaparverkstad i en av skolsalarna. Här har han och Diana bott i mer än 30 år och här de fyra utflugna barnen växt upp.
Adalberts krönikör Hans Zetterberg, under många år nyhetsjournalist, bland annat på SVT i Norrköping, är också på plats.Tillsammans ger de nu ut biografin om Per Adalberts brokiga konstnärsliv. Ett projekt som förhalats av pandemin, men nu ligger boken nytryckt och klar med både Mimmi och konstnären själv på omslaget.
Tanken på en biograf föddes under en utställning i Stockholm.
– Jag ställde ut mina porträtt av författare jag mött och började tänka att kanske jag också har levt ett liv? Jag testade idéen på några av de jag porträtterat och de tyckte det lät som intressanta historier.
Per Adalbert hade sedan tidigare koll på Hans Zetterberg som han bland annat träffat i samband med "Comete" – ett performance där Adalbert uppflugen på en stege tutade trombon med en fisk i handen och ett rep knutet runt foten.
– Jag trodde han tyckte jag var en stolle, men det visade sig att han faktiskt på allvar intresserade sig för konst. Eftersom jag visste att Hans gjort en intervjubok med ett antal Åkersprofiler frågade jag honom rakt på sak: ”Vill du skriva en biografi om mig?”
Ett mycket spännande uppdrag, konstaterar Hans Zetterberg.
– Vi träffades 15-20 gånger, fikade och snackade. Det var fantastiskt eftersom Adalbert verkligen berättat på djupet. Både om tragedier och roliga episoder.
– Ju mer vi grävde desto mer hittade vi, säger Adalbert - som inte väjt för vare sig svåra saker i barndomen eller sitt blandmissbruk.
Att han och hans bror inte hade samma pappa var något brorsan inte hade haft koll på innan han läste biografin.
– Men han påstod att han inte alls var förvånad, det var en misstanke han själv länge haft. För han är rödhårig och jag och syrran snarast råttfärgade.
Sin mor beskriver Adalbert som en smula lätt på foten.
– Hon hade affärer på stan medan pappa var mera hemmatomte. Man vill ju inte tala illa om sin mamma, men man ska inte tro att det bara är fäder som ställer till det. På 1960- och 70-talen frigjorde ju sig folk dessutom och det var ingen som tänkte på ungarna.
Mer än ett sommarlov tillbringade han vid Kongens Nytorv i Köpenhamn där moster Lillan, balettdansösen och koreografen Elsa-Marianne von Rosen bodde.
Morfar hette Reinhold von Rosen och var också konstnär – och uttalad nazist. Ett faktum som Adalbert gjorde upp med i en utställning på Grafikens hus när galleriet fortfarande fanns kvar i Mariefred.
– Morfar ska till och med en gång ha klappat till Isaac Grünewald, som hade judiskt påbrå, på Konstnärsklubben. Flera av Rosarna var nazister väldigt tidigt. Jag frågade mamma om det där och hon förklarade det med att de var rädda för ryssarna. Ryssland hade ju gått in i Finland och man såg det på den tiden som att Hitler och Nazi -Tyskland var de enda som stod emot.
Per Adalbert och Mimmi på trappen till det gamla skolhuset som inrymmer både ateljé och bostad.
Adalbert är ett gammalt släktnamn i von Rosen-ätten. Men till vardags lystrar Adalbert till Per som är hans första namn.
– Adalbert lär gå tillbaka till en biskop Adalbert som dog martyrdöden.
Som konstnär har Adalbert hela tiden sökt nya vägar och uttryck. I slutet av 1980-talet väckte han uppmärksamhet på Liljevalchs vårsalong med bilder som började med att han hällde bensin på svart-röda skrivmaskinsband. Därefter kom en svart period innan de dansande färgerna tog över.
– Dem håller jag fortfarande på med. Men jag har också experimenterat med fotografi och bildbehandling i dator.
I biografin delar han också med sig av hur det gick till när han som ungt bokhandelsbiträde blev uppkallad till Lauren Bacalls hotellrum för en kopp te.
– Hon hade suttit i bokhandeln och signerat böcker och tydligen fått ögonen på mig...
Det fick Diana också. Och sedan gick det fort. Förlovning efter några veckor och några månader senare var de gifta innan vare sig Per Adalbert eller Diana hunnit fylla 25.
Det är en väldigt självutlämnande bok du och Hans Zetterberg skrivit.
– Jo, jag har varit ganska experimentell och det har Diana stått ut med. Det är ibland kanske så att kvinnor liksom adopterar en förvirrad man. Hon tyckte väl att jag var en utmaning.
Det är också ovanligt att någon berättar så öppet om sitt missbruk.
– Egentligen gjorde jag det inte så himla gärna, men jag börjar bli gammal och eftersom jag lyckades ta mig ur problematiken för tio-femton år sedan tyckte jag att det var dags att berätta. Framförallt för att andra ska få klart för sig att det finns en möjlighet att ta sig upp.
– Man märker inte vad man är på väg in i och så plötsligt är det inte man själv utan drogerna som bestämmer. Det där ska man vara jävligt vaksam på.
Till hösten väntar två, kanske tre utställningar på nya verk av Adalbert.
Ligger det närmare till hands för konstnärer att ta någon form av droger för att "komma loss"?
–Vet inte, men det var inte mer än någon månad som man tyckte att drogerna vidgade det mentala. Men att de verkligen skulle göra det är en chimär. Man är betydligt mer skärpt och påhittig utan alkohol och tabletter.
Du fick hjälp på psyket i Eskilstuna.
– Det var ingen barnlek. Jag trodde jag skulle dö. Jag är så tacksam mot de som behandlade mig där. Och mot Diana och barnen som stöttade mig fullt ut och deltog för att få rätsida på mig. Utan dem hade jag inte suttit här. Utan Diana hade jag förresten förmodligen inte ens blivit 25.
Du skänkte ett antal målningar till Mälarsjukhuset efteråt.
– Ja, och landstinget har även köpt en del.
Att bli drogfri var ingen barnlek. "Jag trodde jag skulle dö. Jag är så tacksam mot de som behandlade mig" säger Adalbert som fick hjälp av både sjukvården och sin familj efter många års blandmissbruk.
Har alla i familjen läst?
–Jag tror det. Trots att jag sagt åt dem att låta bli. Men Diana har varit där, så hon vet ju allt.
Hur ser framtiden ut?
– Jag har två, eventuellt tre utställningar planerade till hösten. Exakt var kan jag inte säga än. Men här i ateljén har jag 26 stora dukar som väntar på att fyllas. Så det börjar bli bråttom.
– Konsten har lämnat mig ett par gånger. Men jag har aldrig lämnat konsten.
Hans Zetterberg har skrivit Adalberts biografi.