PremiÀrvisningen pÄ DjurgÄrden i Stockholm sker i ösregn och nÀra blommande syrener. Den lilafÀrgade skulpturen gÄr ton i ton, men fÀrgvalet Àr inte gjort med tanke pÄ blommorna.
ââLila Ă€r min favoritfĂ€rg. Men det Ă€r ocksĂ„ en subtil fĂ€rg, den skriker inte. Det hĂ€r Ă€r ett verk som ska stĂ„ hĂ€r lĂ€nge, prĂ€sterna gillar lila, det rĂ„kar ocksĂ„ vara en kunglig fĂ€rg, men egentligen handlar det bara om vad jag kĂ€nner, om vad som kan fungera under lĂ„ng tid utan att bli omodernt. Det Ă€r en evig fĂ€rg, sĂ€ger den brittisk-nigerianske konstnĂ€ren.
Yinka Shonibare, sedan tvĂ„ Ă„r CBE â Commander of the most excellent order of the British Empire â tycks uppriktigt glad över att vara tillbaka i Stockholm, dĂ€r hans konst under sommaren och hösten visas och diskuteras i samarbete med sĂ„ mĂ„nga som 13 olika institutioner.
TvÄ meter hög
PÄ grund av en sÀllsynt sjukdom i ungdomen Àr han delvis förlamad. Det trista vÀdret hindrar honom dock inte frÄn att ta sig i taxi och permobil för att stÀlla upp pÄ fotografering.
PÄ DjurgÄrden, nÀra Rosendals trÀdgÄrd, stÄr nu den tvÄ meter höga skulpturen som Àr Ärets nyhet i Prinsessan Estelles skulpturpark. PÄ sÀtt och vis tog den sin början redan nÀr han var i Stockholm som Iaspis-stipendiat 2004. Den sex mÄnader lÄnga vistelsen för den redan dÄ vÀletablerade konstnÀren resulterade i starka konstnÀrliga avtryck i Sverige men ocksÄ i flera "livsavgörande förÀndringar" och ett slags konstnÀrlig explosion.
Den gĂ„ngen Ă„kte han till Stockholm utan nĂ„gon av sina medarbetare i London. UtfrĂ„gad av Sara Sandström Nilsson frĂ„n prinsessan Estelles skulpturpark, berĂ€ttar Shonibare om hur han under Stockholmsvistelsen gjorde sin första film â om mordet pĂ„ Gustav III (visas i sommar pĂ„ Liljevalchs konsthall tillsammans med ytterligare tvĂ„ av hans filmer) â men ocksĂ„ om sin upptĂ€ckt av museet "bakom Moderna Museet".
ââVasamuseet! Jag var sĂ„ fascinerad över att det i Sverige fanns ett sĂ„dant monument över misslyckandet! Jag tyckte det var sĂ„ fantastiskt, det Ă€r ocksĂ„ ganska brittiskt att hylla misslyckandet, sĂ„ jag hade ett slags förstĂ„else för det.
Oavsett konstnÀrligt uttryck och disciplin Àr de afrikanska tygerna Yinka Shonibares signatur eller arbetsmaterial, sÄ Àven i seglen pÄ det Vasaskepp i glasflaska som han gjorde Ät Moderna Museet. SjÀlv beskriver han de fÀrgstarka tygerna som sin "röst". Hans efterforskningar visade att tygerna ursprungligen trycktes av hollÀndare som i sin tur var inspirerade av indonesisk batik.
Bra metafor
Den brittiska kolonialmakten tog dem till VÀstafrika dÀr de blev synonyma med afrikansk identitet.
ââJag tycker de Ă€r en bra metafor för det moderna livet, vi Ă€r förbundna med sĂ„ mĂ„nga saker. PĂ„ sĂ€tt och vis Ă€r tyget min röst, jag anvĂ€nder det för att uttrycka mĂ„nga idĂ©er men nĂ€r mĂ€nniskor ser tygerna vet de att det Ă€r min röst. De Ă€r ett slags stenografi för att tala om mĂ„nga andra saker.
NÀr han gjorde Vasaskeppet i flaskan 2004 började han ocksÄ intressera sig för segel och vind.
ââMen det handlade ocksĂ„ om migration och mĂ€nniskors rörelser i vĂ€rlden, det fick mig att fundera över vad skulpturer betyder, vad ryms i skulpturens tradition och vad mĂ„ste man som konstnĂ€r sĂ€ga i den hĂ€r traditionen, kan jag lĂ€gga till nĂ„got nytt?
Shonibare bestĂ€mde sig för att göra just vinden till ett tema och i en glĂ€nta pĂ„ DjurgĂ„rden dansar hans senaste vindskulptur nu fram â den första som han gjort i brons i stĂ€llet för glasfiber. Trots det tunga materialet uttrycker den en stor lĂ€tthet och mycket mer rörelse Ă€n de tidigare.
ââDe former som ni ser Ă€r mitt försök att skulptera det osynliga.