Den tredje lördagen i april infaller sedan 2007 Record store day, en dag som ska uppmärksamma fysiska skivbutiker och som utvecklats till något av en festdag för skiv- och musiknördar.
Firandet brukar bland annat bestå av liveframträdanden i de skivbutiker som fortfarande finns kvar och tillfällen att bläddra i skivbackar. Men framför allt har Record store day blivit en anledning för artister och skivbolag att skapa särskilda vinylutgåvor av skivor som kanske framför allt riktar sig till samlare.
I år infaller den 22 april, och har föregåtts av en rejäl hajp, tack vare att Eskilstunabandet Kent släpper två nya, samlarvänliga utgåvor på vinyl just denna dag.
Det är de engelskspråkiga versionerna av albumen "Hagnesta Hill" och "Isola" som aldrig tidigare släppts i det formatet. De båda albumen kommer som dubbel-LP:r och är pressade i transparent, färgad vinyl som matchar omslagen. "Hagnesta Hill" är röd som den randiga tröjan som bärs av tjejen på konvolutet. "Isola" är pressad på gul vinyl.
Vinylskivan som företeelse har gått från att vara helt uträknad på 1990-talet – då cd-skivan och sedan den strömmade musiken tog över – till att i dag må riktigt bra.
I fjol gav försäljningen av nypressade vinylskivor i Sverige betydligt mer pengar än cd-skivor. Vinylmarknaden inbringade drygt 67 miljoner kronor. Det är visserligen bara en bråkdel av den totala musikförsäljningen, som enligt branschorganisationen Ifpi, landade på två miljarder kronor i Sverige.
Men det är en häpnadsväckande hög siffra med tanke på vinylskivor på många sätt är totalt otidsenliga.
De är tillverkade av fossilplast – jag hittar en uppgift om att det går åt ett oljefat att pressa 50 LP-skivor. (Ja, jag vet att man i somras presenterade den första vinylen pressad av bioplast).
De kräver både utrymme och särskilda spelare för att avlyssnas.
Dessutom är det ju ett långsamt medium. Vinylskivor är inget för den som vill hålla koll på det senaste i musikväg.
Så hur kan det komma sig att vinylskivan fortfarande är attraktiv?
– Det är för att man var för snabb med att avveckla den, säger min vinylälskande make, som ruvar på en rejäl samling nere i källaren.
Mellan åren 1950 och 1990 var i stort sett hela populärkulturen inkapslad i vinylskivorna. Hela musikindustrin var uppbyggd kring de svarta, blanka diskarna, som inte bara erbjöd musik, utan även omslagens bildkonst i form av foton, illustrationer och grafisk design i världsklass. Själva albumkonceptet och den höga kostnaden för att producera och distribuera skivorna, gjorde att utgivningen oftast gjordes med höga konstnärliga ambitioner och eftertanke.
Musikens relativa otillgänglighet var inte heller bara av ondo. Publiken slapp helt enkelt förhålla sig till ett oöverskådligt utbud.
Det som ersatte vinylskivan – cd-skivan, mp3-filer och så småningom strömningstjänster, blev inte åtråvärt på samma sätt.
Världen var helt enkelt inte redo att släppa vinylen.
Mycket av dagens vurm för vinylskivan handlar om tillbakablickande, en längtan efter autenticitet och möjligheten att äga och kunna ta på något man tycker väldigt mycket om. Vinylskivan är ju också perfekt för återbruk och hobbysamlande. Den stora marknaden för formatet är begagnade skivor.
Om du lyssnar otroligt mycket på din vinylskiva utgör den till slut även ett miljövänligt sätt att konsumera musik på. Koldioxidavtrycket minskar för varje lyssning jämfört med strömmad musik, som ju kräver en massa energi och infrastruktur i form av servrar och distribution.
Så grattis på din dag vinylskivan!
Må du leva i flera hundrade år.