Tack vare en finfin insats av charmige skådespelaren Paul Rudd som gör en dubbelroll och flera oväntade vändningar, inbjuder denna amerikanska serie till sträcktittning. Men efter hand blir historien alltmer förutsägbar. 

"Living with yourself" handlar om Miles Rudd, en gång prisbelönt copywriter med författardrömmar, gift med sin stora kärlek och bosatt i mysig villa i trevliga förorten. Dessvärre verkar Miles liv huvudsakligen gå i grått, och på jobbet är han inte längre med i matchen. Äktenskapet går på tomgång och villatillvaron känns meningslös. Miles lider av antingen depression, medelålderskris eller både och.

Däremot tycks en av hans jämnåriga, manliga kollegor må irriterande bra, ha framgång på jobbet och ett nytt urstarkt självförtroende. Miles får veta att arbetskamraten har tagit en kur på ett exklusivt spa och beslutar att tömma sparkontot och själv genomgå samma behandling. Här utfärdas en spoilervarning!

Spabesöket blir mycket roligt för tv-tittaren, men för Miles går det (som tur är, ska det visa sig) inte som han har planerat. Kuren innebär nämligen att det skapas en något förbättrad klon av spabesökaren som förses med förlagans minnen och förvärvade egenskaper genom en "dataöverföring". Processen är supersnabb och sedan "avlivas" originalet. Miles överlever dock och kommer ut från spat i två upplagor. 

Detta öppnar för en rad intressanta frågor om allt från människovärde till mansroll. Dessutom är det roligt. Tittaren får följa händelseförloppet ur antingen original-Miles eller klon-Miles synvinkel, ofta berättas samma förlopp flera gånger. Paul Rudd (kanske mest känd för rollen som Ant-man) lyckas gestalta de båda Milesarna så att man alltid förstår vem som är vem, och dessutom spela mot sig själv på ett trovärdigt sätt.

Det är lättsamt och knäppt och samtidigt djupt allvarligt. Även om jag gillar Miles och idén om att man inte alltid måste vara den bästa versionen av sig själv för att vara värd att älska, så stör jag mig otroligt mycket på hur klyschigt och gammalmodigt vissa aspekter av Miles och hans vardag skildras.

Varför köper han ett hus som en överraskning till sin fru?  Varför tvingas jag genomlida superpinsamma scener där Miles och hans fru ska återupprepa sin hårt koreograferade bröllopsdans – två gånger? Och varför har Miles och hans klon så  lätt att ta till grovt våld i kampen om hustruns gunst? 

Kan man bortse från det så är "Living with yourself" en kul bekantskap.