Utan Bank-ID står man sig numera slätt.
Ur nätträsket, alltså.
För en del år sedan gjorde jag en detox. Stängde av internet en vecka på raken, slutade mejla, lade ner wordfeud och använde telefonen enbart som – telefon.
Ett experiment jag rapporterade om i en analog dagbok här i tidningen. Livet utan nätet innebar en massa avigsidor jag tidigare aldrig funderat över: att betala räkningarna lät sig knappast överhuvudtaget göras och att ringa nummerupplysningen kostade skjortan: 49,90 kronor för första minuten.
Men det hade också sina fördelar: Plötsligt satt jag inte ständigt naglad vid nyhetssajternas uppdateringar. Läste böcker istället, lagde långkok och stötte, likt hembiträdet Malin hos Pippi Långstrump, rotmos så det spröt kring väggarna och vande mig så smått av med det notoriska googlingstvånget så fort något okänt kom i min väg.
Under torrläggningen intervjuade jag också en medieforskare om hans syn på vårt förhållande till nätet. Då stod Facebook i zenit och alla hängde på Fejan i tid och otid. Men forskaren bara fnös åt fenomenet sociala medier och menade att det så småningom skulle reglera sig själv: ”Folk kommer att tröttna på att kolla vad andra har för sig”.
Och där har han nog fått rätt. Allt fler berättar allt mindre för allt färre om sig själva på Fejan, förutom en och annan som fortfarande använder ansiktsboken för ren marknadsföring av sig själva och sina löss.
Samtidigt, i andra änden, försöker FB suga åt sig så mycket information det bara går av sina användare. Helst vill företaget ha både telefon- och skonummer och när jag glömde bort mitt lösen häromsistens ville de ha ett foto på mitt körkort med personnummer och allt för att släppa in mig på kontot igen. Men där går gränsen. Stänger hellre ner FB helt än dånglar iväg de fyra sista till Mark Zuckenberg och co.
Medieforskaren pekade istället på andra, betydligt allvarligare, nätfaror än de sociala medierna: Sårbarheten om hela härligheten brakar ihop, filterbubblan där vi bara umgås med likasinnade och de mängder av jobb som försvinner när vi förväntas att göra alltmer själva via digitala tjänster: scanna varor i matbutiken, boka biljetter och checka in.
I mångt och mycket tycks hans spådomar ha slagit in. Numera vet de flesta vad en cyberattack mot banker och kommuner kan ställa till med, det offentliga samtalet blir alltmer tondövt för andra infallsvinklar än de egna och pappersposten levereras bara varannan dag.
Och på intet sätt har det blivit enklare att leva utan nätet sedan det begav sig. Behöver jag säga Bank-ID?
Jagfåne.
Det var inte uppfunnet under min detox, åtminstone hade inte jag upptäckt det. Nu går det däremot knappt att snyta sig utan att först legitimera sig med Bank-ID.
För egen del erfor jag en känsla av befrielse den där detoxveckan när jag inte ständigt var uppkopplad.
Det var då det. Nu är jag fast igen. Utan att ens ha varit i närheten av Anders Hansens bok ”Skärmhjärnan” så tror jag mig utan vidare kunna säga att den handlar om mig. Skärmhjärnan, det är jag, det!
Fastkörd i nätträsket.
Som varande slav under skärmen måste mobilen alltid finnas inom räckhåll. På det att jag aldrig någonsin kan riskera att bli uttråkad. Att stå i kö, vänta på bussen eller i största allmänhet inte ha något för händerna kräver ovillkorligen att mobben är laddad. När jag vaknar på natten är det knappast lysknappen jag trevar efter - utan självklart mobilen.
Finns någon klinik där man kan lägga in sig?