"Något mer obsolet än ett stackars uppslagverk är svårt att tänka sig."
Ska hela härligheten till återvinningen nu? Och vad betyder i så fall det?
Rensar i bokhyllan och försöker skilja agnarna från vetet. Vilka böcker står jag bara inte ut att göra mig av med – och vilka kan lika gärna fara upp till böckernas himmel, den stora vita papperstuggen?
Återvinning i all ära, men tyvärr finns det fler begagnade böcker här i världen än vad någon nu levande människa någonsin kommer att orka läsa. Obegagnade och olästa också, är min personliga erfarenhet.
Second hand-butikerna har så de klarar sig, få är villiga att ta emot gamla böcker. Misstanken är att de som fortfarande tackar ja mest fungerar som de gamla avlatsbreven. De dövar ens samvete och levererar syndernas förlåtelsen. Man slipper se vad som händer med alla mödosamt utfunderade ord och meningar. För någonstans står ristat i sten: ”Man slänger inte böcker!”
Framförallt bränner man dem inte. Det ger ännu obehagligare vibbar. Men frågan är om det inte bränns fler böcker nu än på 1930-talet. Noterar att många avfallsverk vill ha böcker med hårda pärmar sorterade som brännbart.
Men vem har numera användning av ett en meters uppslagsverk?
Jag har för min del redan, under plitandet av denna text, googlat på både avlatsbrev och aa. Det sistnämnda mest för att kolla om Nationalencyklopedin verkligen håller sig med rätt uppgifter. Tydligen lutar jag mig hellre mot det nyckfulla nätet än förlitar mig på alla de filosofie doktorer, professorer, arkivchefer och civilingenjörer i sprängämnen som finns noggrant angivna som författare längst bak i NE.
Antagligen säger det något om mig, media och vår samtid - men något mer obsolet än ett stackars uppslagverk är idag svårt att tänka sig.
Min egen dotter såg helt oförstående ut när vi berättade om hur vi på 90-talet "för ungarnas skull" satte av en rejäl summa varje månad i flera år för att få ihop till NE i 20 band.
”Borde jag ha dåligt samvete för att jag aldrig ens tittat i dem?” sade hon sorglöst. Vilket påminde mig om hur en nitisk försäljare övertalade mina egna föräldrar att långtidsinvestera i ett jättebokband med klassiker som skulle få mig och brorsan att liksom i förbifarten lära oss engelska som ett rinnande vatten. Mest minns jag hur olycklig pappa såg ut är han skrev på pappren. Alla vill ju sina barn det bästa. Kosta vad det kosta vill.
Böckerna var skittråkiga, tror bara jag tragglade mig igenom en enda av totalt 50. Engelska blev vi rätt bra på ända, Thank God för rockmusikens alla kluriga texter som genast behövde slås upp i den sortens böcker som föregick google translator. Men en släng dåligt samvete fick jag ändå så fort jag såg de där engelska eländena stå, liksom anklagande, i bokhyllan hemmavid.
När min mellanstadielärare en gång i tidernas begynnelse la ut texten om hällristningar och runstenar som stenålderns meddelanden till eftervärlden undrade någon i klassen om det inte vore smart av oss också att rista ner några hälsningar på närmsta bergvägg.
Magistern bara log och försäkrade att det sannerligen inte behövdes: ”Om oss finns ju massor av böcker skrivna”.
Så sant, så sant. Iallafall om de inte hamnat i den stora vita papperstuggen. Annars får väl eftervärlden nöja sig med att tyda alla streck i luften som våra google-sökningar åstadkommit i cyberrymden.