Inne i huvudet är katastrofen en sjukhussal där svårt skadade eller sjuka ligger i långa rader och lider och där uttröttad personal kämpar med små resurser för att hjälpa patienterna.
Utanför ligger öde bondgårdar där kor råmar av hunger och mjölkstockning eller en stad där folktomma gator kantas av övergivna bilar och plundrade butiker.
Jag kan också se mig själv i ett sådant scenario. Med uppkavlade ärmar, redo att ta tag i det som krävs. Oavsett om det handlar om vård och omsorg, köra hjullastare, mocka i en ladugård eller förmedla nyheter.
Det är förstås rena fantasier som inte har något att göra med hur verkligheten ser ut. Nu, när jag faktiskt befinner mig i en högst verklig global katastrof, en pandemi, som innan den knappt brutit ut har hunnit orsaka allvarlig förödelse i världsekonomin och skördat tiotusentals dödsoffer, är fasorna abstrakta och nästan omöjliga att tänka sig.
Dessutom visar det sig att jag inte kan GÖRA särskilt mycket. Mina ärmar är förvisso uppkavlade, men mest för att undvika att de ska bli blöta när jag noggrant tvättar händerna femtielva gånger per dag. Skjort- och tröjbylset runt armbågarna kan också hjälpa till att fånga baciller när jag hostar i armvecket. Manschetter och muddar kanske rentav gör mer nytta än jag.
Mina livräddande insatser består främst i att hålla mig i karantän i hemmet - ifall mina lätta virussymptom skulle vara orsakade av coronaviruset - och försöka övertala mina 40-talistföräldrar att inte åka till stan och handla. Gissa vilket som är lättast?
Utöver konsekvenserna av själva smittan står vi inför en massa hot och somliga är redan verkställda. Företag varslar och permitterar tiotusentals varje dag, enorma börsvärden är utraderade. Hela kultursektorn har fallit ner i ett slukhål och regeringen rullar ut krispaket efter krispaket som består av summor som inte får plats i displayen på min gamla miniräknare. Gränser stängs och människor ändrar sina beteendemönster blixtsnabbt. Det är sjukt att vi för bara två veckor sedan diskuterade vem som skulle vinna Melodifestivalen.
Vilken värld kommer vi att leva i om fjorton dagar? Hur är tillvaron den 1 juli?
Just nu känns verkligheten mer overklig än fiktionen och ska jag vara ärlig så önskar jag att katastrofen vore mer som i en brittisk tv-serie. Att jag hade en ko att mjölka, ett sår att lägga om, krossat glas att sopa upp eller en skurk att bekämpa.