För flera veckor sedan kungjorde en kollega stolt att hon gjort något hon aldrig gjort tidigare. Hon hade klätt julgranen redan till första advent. Hon la upp en bild på den i sociala medier. Den var riktigt snygg, det måste jag erkänna. Snyggare än någon gran som jag har varit med och klätt i mitt hem.
Ändå genomfors kroppen av rysningar. För några sekunder fick jag använda all min impulskontroll för att inte ge mig in i kommentarstråden och skriva med versaler: GRANEN SKA INTE KLÄS FÖRRÄN KVÄLLEN FÖRE JULAFTON!
Varför brydde jag mig ens? Själv hade jag tänkt att vi inte skulle ha någon julgran hemma hos oss i år. Det kommer ju ingen släkt, inga små barn och vi behöver inget julträd att lägga klappar under.
Det visade sig dock inte falla i god jord hos den övriga familjen. VI SKA HA GRAN! deklarerade både make och söner.
Det här med i vilken omfattning man ska hålla på jultraditioner väcker starka känslor. Det är lätt att ondgöra sig över hur andra antingen bryter mot oskrivna regler eller håller alldeles för hårt på dem.
En annan sak som ofta delar in folk i olika läger är hur mycket man ska fläska på med julen.
Jag tillhör dem som hävdar att det går inflation i jul redan den andra advent om man kör fullt blås hela tiden. Har man haft Janssons frestelse i lunchlådan, satt Wham's "Last Christmas" på repeat och bakat en pepparkaksreplika av Alhambraslottet redan den 3 december – vad finns då kvar den 24:e?
Å andra sidan finns det många som verkligen älskar julen till månen och tillbaka, som ömt vårdar sina tomtesamlingar eller bjuder hela grannskapet på ett galet ljusspel och klär in hela trädgården eller balkongen i ledlampor.
Jag vet inte hur mycket som har forskats på området men känner mig rätt säker på att det har lika mycket att göra med sådant som ålder, klass, kön, utbildningsnivå och om man bor i storstad, småstad eller glesbygd som att vi är olika personligheter.
Jag misstänker dock starkt att de som går all in redan i oktober med ljusslingor, tomtar och granris ofta är mindre rigida och beredda att prova nya grejer än sådana som likt jag själv, hävdar att de hellre firar en mer sparsmakad jul. Dessutom är jag rädd att julmaximalisterna har en roligare december än julminimalisterna.
Ibland kan det gå helt över styr och orsaka riktiga konflikter. Härom dagen läste jag ett nödrop från signaturen "Ann" som skrivit till Svenska Dagbladets "Fråga psykologen-spalt". Rubriken lyder: ”Nya grannens hiskliga pynt signalerar red alert”. Frågeställaren, som bor i ett flerfamiljshus, beskriver hur en granne har pyntat hela våningsplanet samt hissen med juliga klistermärken och dessutom lagt ut en röd matta som utbrister "Ho, ho, ho" när någon går förbi i trapphuset. "Ann" skriver att hon känner stark avsky och ångest inför pyntet, och ser det som en krigsförklaring.
Psykologen Jenny Jägerfeld svarar att grannens tilltag visserligen verkar gränslöst, men troligen är gjort i all välmening och att "Ann" också måste fråga sig varför hon reagerar så starkt. Och så klart kontakta grannen eller värden om hon störs så mycket.
Själv är jag beredd att kompromissa och ta in den där granen, bara vi väntar med att klä den till dagen för jul. Vi får alla försöka acceptera våra medmänniskors olika sätt att fira (eller inte fira) julen och inte låta den bli ännu en sak som ökar polariseringen i samhället.