Moderna museets Nils Dardel-utställning omfattar de flesta av konstnärens nyckelverk. "Den döende dandyn", Nils Dardels mest kända målning, är museets egen.
I takt med att algoritmerna blir smartare har jag märkt att det är allt svårare att bli överraskad.
Att bli överraskad är annars en ganska härlig grej, tycker jag.
Till exempel av plötsliga nyheter om konsertturnéer, tv-seriesäsonger och boksläpp. Men "överraskningarna" trillar nu för tiden mest in mellan olika Instagramposter i form av riktad marknadsföring. Det känns fejk.
De bästa överraskningarna snubblar man över i verkligheten. Sist det hände mig var 2018.
Jag skulle ta en sväng på stan, rundade ett gathörn och stod plötsligt öga mot öga med en stor Lykke Li-affisch. Det här var samma år som hon släppte sitt mästerverk "So sad so sexy", och vips som jag stod där i höstblåsten insåg jag tack vare affischen att hon tydligen skulle framföra albumet live om bara några veckor.
Jag vågar påstå att den värme som omslöt mig och det leende med vilket jag promenerade vidare den dagen inte hade uppstått om samma nyhet hade nått mig mellan posterna på Instagram. Det kändes meningsfullt, som om ödet hade fört mig till just det där gathörnet på just den dagen.
Nu i helgen – fem år senare – hände det igen.
Jag hade spenderat lördagsförmiddagen på Moderna museet i Stockholm för att få se Nils Dardels "Den döende dandyn" i verkligheten. Detta efter en tidigare incident då jag tagit med en vän till min favoritbar, en bar där krögaren valt att inreda med en enligt mig "ascool, modernistisk målning mitt i den annars ganska industriellt inredda lokalen".
Min vän – betydligt mer kulturellt bevandrad än Herr Olsson – påpekade att målningen var en replika av det "kanske mest kända verket i modern svensk konsthistoria". Jag kände mig förstås både imponerad av krögarens känsla för konst och skamsen över min egen okunnighet
Efter museibesöket – Dardels målningar var hisnande, men jag upptäckte att jag föredrar Grünewald – bestämde jag mig hux flux för att ta en höstpromenad mot Kulturhuset vid Sergels torg.
Varför slogs jag av detta infall? Var det ödet?
Kanske, för utanför entrén möttes jag för första gången sedan det där Lykke Li-ögonblicket 2018 av en poster som fick mig att tappa andan.
"En kväll med Bret Easton Ellis. 23 oktober. Rival, Stockholm."
Kort backstory:
Bret Easton Ellis är en av den amerikanska litteraturens stora namn. För tio år sedan lanserade han en podcast som jag själv upptäckte kort därefter. Sedan dess har den varit ett ständigt inslag i min vardag, och efter tio års lyssnande inbillar jag mig att jag lärt känna honom. Och om det är någonting jag lärt mig efter hundratals timmar av lyssning så är det att Bret Easton Ellis inte haft något intresse av att resa på stora marknadsföringsturnéer för sin senaste bok "The shards", som kom ut på svenska i början av månaden.
Därav den starka känslan av att ha blivit överraskad av affischen.
En ljuvlig känsla.
Men som ni förstår var jag nervös när jag ett par dagar senare hittade min stol på Rival i Stockholm.
Jag hade förstått att det vankades boksignering efter scensamtalet. Jag greppade mitt ex av "The shards" lite hårdare i fickan. Hundratals timmar hade jag lyssnat på honom. Nu skulle jag få chansen att prata med honom.
Vad skulle jag säga? Jag visste att jag inte skulle få många ögonblick med Bret innan det var dags för nästa person i signeringskön.
Jag ville fråga vilka böcker han tagit med som reselektyr. Hur läget är hemma i Los Angeles. Vad han tycker om Sverige. Om mörkret och kylan bekommer honom? Var han skulle äta ikväll, om han tänkte hänga på hotellet eller dra ut och göra stan. Drömmen var så klart att Bret skulle finna mig så intressant att jag skulle få frågan om jag inte ville joina honom för ett järn i baren efteråt?
Det blev min tur.
Brets assistent tog min bok och läste namnet jag skrivit på post-it-lappen på omslaget (en rutin som alla tvingades följa).
– Den här boken är till Felix, sade hon och skickade vidare min bok till Bret.
– Till Felix, okej, svarade han.
Våra blickar möttes. Och alla mina planerade anslag kokade ner till en enda, tråkig sanning:
...Jag vågade så klart inte säga någonting.
Och när jag kom ut på gatan blev jag stående, hålögt stirrande på alla bilar som åkte upp och ned längs gatan, på alla människor i rörelse, i säkert tjugo minuter.