Ingen lär förväxla denna med matsvamp. Men vit och lömsk flugsvamp är inte att leka med.
Åt med god aptit.
Vaknade sedan kallsvettig vid tvåtiden på natten. Urskiljdes inte en viss kramp i mellangärdet?
En oväntad fråga började mala:
Hur pass tillräkneliga är de egentligen?
Inte svamparna, utan vännerna.
Är jag säker på att de är av den sort som är kapabla att skilja agnarna från vetet?
Amanita virosa (vit flugsvamp) från Calocybe gambosa (vårmusseron)?
Den erkänt läckra Russula aeruginea (grönkremla) från Amanita phalloides (lömsk flugsvamp)?
Den sistnämnda med en stiliserad döskalle intill beskrivningen i svampboken åtföljd av undertexten: ”Har orsakat många dödsfall i Europa.”
Enligt all rapportering är 2023 ett svampår av Guds nåde. Om det nu verkligen är en god makt som gett oss det ena skyfallet efter det andra, låtit vattnet svämmar över i åar och på åkrar och satt en hejdundrande fart på mycelet i markerna. På det att tickor, skivlingar, soppar och riskor väller upp ur backen.
Giftinformationscentralen har inte haft så många samtal på 13 år som nu. Medierna svämmar över av svamprecept och svampexperter. Och vårt revirtänkande sticker upp sitt tryne. Fult eller ändamålsenligt - det är en smaksak.
För få företeelser omgärdas av så mycket hysch-hysh och hemlighetsmakeri som var vi har våra svampställen. Har någon hört talas om hemliga lingon- eller blåbärsställen? Knappeligen. Men den som ramlar in i ett redan inpinkat kantarell-revir riskerar att få onda ögat. Småpratas det om man råkar plocka på samma fläck? Tveksamt. Instinkten säger snarare: Riv åt dig det du hinner och ta sedan betäckning bakom närmsta gran.
Orange taggsvamp.
Det något dunkla ordspråket "Hellre äter jag själv än ser mina barn svälta" kan antagligen med fördel appliceras på svampplockning. För finns det så hivar man åt sig hinkvis trots att frysen är full och man blir trött bara av att tänka på tiden det tar att rensa sig igenom fångsterna.
Svamp plockar fram våra allra sämsta vill-ha-sidor.
För där plockdjävulen går in går vettet ut. Då är det bara att samla på sig som gäller. Trots att det, handen på hjärtat, inte smakar just ett vitten ens om gula kantareller (Cantharellus cibarius). Utan vispgrädde och rikligt med smör är det som att tugga disktrasa. Vilket förmodligen vore mer skonsamt för magen.
Hur som helst, kanske lika bra att vänja sig. För risken finns att vi i takt med att klimatförändringarna fortskrider får vänja oss vid att kosthållet mer kommer att luta mot Hydnum repandum (blek taggsvamp) och Craterellus cornucopioides (svart trumpetsvamp) än Bintje och King Edvard eftersom potatisskörden redan i år riskerar att slå slint på grund av allt regnande.
Själv håller jag mig skeptisk till allt utom gula kantareller.
Stensopp, även benämnd Karl Johan.
Antar att det bottnar i barndomens återkommande höstdramatik. Mamsen drog till skogs när kvällsdisken var avklarad och kom hem med både det ena och det andra i korgen. Som hon sedan provade ut på sig själv: ”Om jag överlever så är de här vita rackarna inget annat än fin-fina ängschampinjoner. Annars är det vit flugsvamp jag fått med mig hem” deklarerade hon obekymrat.
Morgonen därpå var man alltid lika ängslig: Skulle hon stiga upp ur paulunen eller bli liggande kvar? Numera är hon 91. Väderkornet var det uppenbarligen inget fel på.
Vems svampstuvning vågar du äta i höst?
Mina magkramper utvecklades aldrig till svampförgiftning och vi är fortfarande goda vänner.
Men svampår sätter onekligen vänskaper på prov. Vems stuvning vågar du lita på? Är det OK att tacka nej till en svampomelett?