”Det bästa jag vet är debutanter” skriver Sveriges mest luttrade litteraturkritiker Lotta Olsson i en gammal gästkrönika på Debutantbloggen.
För er som inte känner till Lotta Olsson kan jag säga att inom mitt fält, barnbokskritik, är hon en välkänd profil. På Bokmässans scen i Göteborg är hon så bekväm att hon tar av sig barfota innan hon inleder samtalet om Alfons Åberg, 50 år. När jag efteråt frågar varför svarar hon med glimten i ögat: ”Jag är nog en hobbit egentligen.”
I Debutantbloggen beskriver Lotta Olsson sig som en ”cynisk kritiker”.
Jag skulle säga att hon är en dam med (de bara) fötterna på jorden. Hon jobbade på sätteriet och blev redaktör av en slump. Hon vet att hon verkar i en bransch som haltar, som inte alls får de resurser som egentligen behövs. Det här berättade hon om när våra vägar korsades för ett år sedan på Svenska Barnboksinstitutets kurs Att skriva barnbokskritik. När Lotta Olsson började på DN Kultur bestod redaktionen för barn- och ungdomskultur av tre (!) personer, som tillsammans plöjde veckans skörd av barnlitteratur.
På kursen är Lotta Olsson finalnumret som ska skicka med kursdeltagarna lite torr realism. Reality-check: barnbokskritik är på utdöende. När stora tidningar sparar får kritiken av barnlitteratur mindre utrymme – och/eller minskade resurser. Som en parentes är det ingen självklarhet att som din tidning varje månad publicera en krönika om det smala fältet barnlitteratur.
Om vi går tillbaka till exemplet DN så består barnboksredaktionen numera bara av Lotta Olsson själv (och ett gäng frilansar). Vanligtvis publicerar DN ändå två recensioner inom barn- och ungdomslitteratur i veckan. Men generellt är fönstret för barnbokskritik smalt i originalmedier.
Hur ska då en debutant på barnboksscenen ens ha en chans att bli uppmärksammad? Att nå utanför sina egna sociala kanaler?
Stora förlag skickar friskt ut recensionsexemplar av årets produktion till Sveriges kvarvarande barnboksrecensenter. De har muskler att ordna bokfrukostar och pressmeddelanden om de senaste inom litteraturen. Men samtidigt ökar egenutgivningen, och inte minst för dem som är nya på bokarenan. För dem gäller det att själva marknadsföra sig för att nå ut. Oftast betyder det att de måste våga tjata, vara obekväma och ta plats. Kanske inte de egenskaper alla förknippar med en flitig skribent.
Till er som är i den sitsen vill jag säga: var inte rädda för att försöka.
I Debutantbloggen beskriver Lotta Olsson den nyblivne bokförläggaren som försöker sälja in en färsk debutbok på telefon. ”Hördudu, svarade jag förstås trött. Du har ingen aning om hur många olästa böcker jag har. Jamen, just den här boken… sa förläggaren hjälplöst, och la genast generat till: så säger väl alla, förstås.”
Det slutar med att Lotta Olsson ändå läser boken – eller snarare slukar den. Hon ”skrev en hyllning i tidningen veckan efter.
Det händer inte så ofta, men det händer. Och just debutanter vågar man inte avfärda utan att åtminstone ha läst ett kapitel”, avslutar Lotta Olsson sitt inlägg.
Vi litteraturkritiker må vara cyniska, men vi tycker om att bli överraskade, att möta något nytt och okänt. Just här har debutanterna sin hemliga ingång till att bli omskriven – och kanske därmed också nå en större publik.