Yttrandefrihetens ABC
K som i Krig
Krigets första offer är sanningen, brukar det heta. Det har vi om inte annat fått bevis för på senare tid.
Men krig har också en annan effekt.
Den tvingar människor att välja sida, att ställa sig på barrikaderna. ”Den andre” blir en fiende och det blir svårare att mötas, förstå varandra och därmed också svårare att använda yttrandefriheten på ett konstruktivt sätt.
I boken "Tankens aristrokrater och pennans betjänter" beskriver Thomas von Vegesack ett möte år 1919 mellan den franska författaren Romain Rolland och den tyske professorn George F. Nicolai. Båda hade varit i landsflykt under första världskriget, kritiserat sina respektive länders krigspolitik och den hypernationella propaganda som detta drivit fram.
Nu ville de motverka det vi-och-dom-tänkande som präglat debatten under kriget.
”Majoriteten av de intellektuella har ställt sitt vetande, sin konst, sitt förnuft i regeringarnas tjänst (…) De har arbetat för att förstöra den ömsesidiga förståelsen mellan människor”, skrev de i en gemensam appell.
De ansåg att det nu behövdes en ”andens international”, en grupp – så stor som möjligt – som arbetade för intellektuell frihet och sökande efter sanning och moral bortom propagandan.
Bland deras främst motståndare fanns nationalister i alla länder, men också de skribenter och författare som ville inordna sitt skrivande under kommunismens röda fana och diktaten från den då pinfärska regimen i Ryssland som utkämpade ett inbördeskrig mot de tsartrogna motrevolutionärerna.
En andens international. Det låter som en ganska naiv tanke, men på samma gång är den alldeles nödvändig.
Vi lever i en tid som blir allt mer polariserad. Allt fler ifrågasätter om det går att vara oberoende. Om man inte alltid står på den ena eller andra sidan. Barrikaderna byggs högre och högre, och även om kriget i Ukraina har fått en del tidigare Putinkramare att snabbt ändra åsikt drivs debatten fortfarande på av det som ibland kallas ”kulturkriget”.
Att ta ställning i det kriget är också en del av yttrandefriheten. Varken demokratin eller det fria ordet mår bra av ett samtal där alla är överens hela tiden.
Men vi behöver också de andra. De som verkligen strävar efter att vara en oberoende röst. Som istället för att söka upp det sämsta hos motståndaren söker efter det som förenar.