"När vagnarna nu äntligen var på plats fanns det alltså inget spår att köra på?"
Tycker de rödvita inte om oss? Har de svårt för tåg?
Eller har de möjligen glott för mycket på den utmärkta svensk-dansk kriminalserien "Broen" och tror att de räddar oss från att bli bragta om livet eller ramla i sjön om vi åker tåg över Öresundsbron?
Det började så bra. Plötsligt gick det att åka nattåg direkt från Stockholm till Hamburg. Bakom låg pappa staten, eller snarare riksdagen som häromåret beslutade sig för att skjuta till pengar för nattågstrafik ned till kontinenten. SJ vann upphandlingen och får 75 miljoner per år för att under de närmaste fyra åren tuffa fram och tillbaka 244 dagar om året mellan Stockholm och Hamburg.
Vi bokade en klassresa direkt. Redan i maj hade vi biljetterna i mejlen. Ett gäng gamla skolkompisar med avsikt att lägga Paris för våra fötter några dagar i september. En natt till Hamburg, en dag till Paris. Samma visa tillbaka. Lätt som en plätt. Och mycket roligare än att susa plåtrör.
Första tåget rullade den 1 september. Men av hela långa setet av sittvagnar, sovvagnar och liggvagnar hade det nu bara blivit en liten ynklig tummetott. För Danmark hade satt sig på tvären.
Grejen var att SJ inte har tillräckligt med egna vagnar utan tvingats hyra in tillfälliga. Vagnar som Danmark inte tillät rulla på sina järnvägar trots att de är godkända för internationell trafik. Varken sovvagnar eller sittvagnar fick passera.
Setets liggvagnar fick dock grönt ljus från Dronningdömet så när SJ Euronight rullade ut från Centralen var det med tre slika i släptåg. De resenärer som bokat sovvagn och sittplats fick snällt stanna hemma.
"Till Paris, till Paris ska vi rida på en gris." Relevant sång i dessa dagar då danskarna inte släpper nattåget över bron.
Lugnt, tänkte vi, som bokat just liggvagnar för vår resa söderut. Men sedan sabbades allt av ryktet om en "lätt hjulplatta". Liggvagn nummer 27 hade fel på plattan och måste stanna i stallet tills hjulet svarvats om. Euronight blev ännu kortare. Två vagnar och ett lok for nu tämligen mol allena genom natten.
Självklart var vi inbokade i just vagn 27, men några besked gick inte att få hos SJ. Det enda de kunde lova var ett avboknings-SMS någon vecka i förväg om hjulhelvetet fortfarande satt löst. Om det nu var just löst det satt. Hjulplattor äro outgrundliga för en lekman och dito kvinna.
Men vecka lades till vecka och nu tycktes lilleputten Euronight faktiskt gå som tåget i ett ständigt flöde mellan norr och söder. Vagn 27 var återställd och vi skulle med största sannolikhet komma iväg.
Tills i tisdags då ett ödesmättat SMS damp ned i mobilen från SJ AB: "Hej din resa har blivit inställd pg a ett banarbete".
Men WTF? När vagnarna nu äntligen var på plats fanns det alltså inga spår att köra på?
Albert Edelfelts akvarell Björneborgarnas marsch från 1892 ingick ursprungligen i Johan Ludvig Runefelts Fänrik Ståls sägner som handlar om kriget mot Ryssland 1808-1809.
Efter 40 minuter av "Du är nu nummer ett i kön" i SJ:s kundtjänst förklarade till slut en olycklig kommunikatör att Danska banverket plötsligt fått för sig att reparera Öresundsbron om nätterna. Huruvida all tågtrafik över bron därmed stängts av hade kundtjänsten inte koll på - "ring Öresundståg". Men några liggvagnar Hamburg- Stockholm kommer iallafall inte att släppas över bron.
Därmed tvingas SJ ställa in en massa avgångar med Euronight under hela hösten. Tågfiasko vore ett relevant ord om inte hela historien vore så himla sorglig. Att vilja men inte kunna, typ.
Oss går det ingen nöd på. Vi får väl flyga till Paris. Eller stanna hemma och äntligen ta oss tid att lära oss "Fänriks Ståls sägner" utantill. Samtidigt som vi funderar över vad "dansk hygge" egentligen betyder.