Yttrandefrihetens ABC
N Nackskott
Bilderna från Iran är förfärliga. Först bilderna från övervakningskameran inne i polishuset i Teheran, där den 22-åriga Mahsa Amini faller ihop, till synes utan anledning, och senare dör inne i häktet.
Och så protesterna, där människor går ut på gatorna, trots att de möts av blodigt våld. Dussintals människor har skjutits och slagits ihjäl av de iranska säkerhetsstyrkorna.
Det är inte heller första gången människor protesterar. Det hände 1999, liksom tio år senare, och för senast för bara några år sedan (2019) såg vi bilder liknande de som läcker ut från Iran nu.
Människor dör. Det finns egentligen inget enklare sätt att beskriva vad regimer och auktoritära ledare är beredda att göra för att tysta oppositionella och oberoende röster.
De vill ha ordning i leden. De som bryter mot det riskerar nackskott.
Eller att bli knivhuggna.
Ändå fortsätter protesterna. I Iran, på samma sätt som i Belarus eller Myanmar eller andra länder där utvecklingen på senare år gått åt fel håll.
Nyligen kunde vi med förfäran se hur Salman Rushdie attackerades på en scen i staden Chautauqua utanför New York.
Rushdie fick en dödsdom riktad mot sig för över 30 år sedan, av samma politiska system som nu skjuter människor på gatorna i Teheran.
Orsaken var att han skrivit en humoristisk, ironisk bok som skämtade med islam. Därför skulle han straffas med nackskott.
Under de första tio åren leve han gömd, alltid med beskydd. På senare år hade han slappnat av. Räknade med att hotet inte längre var lika överhängande.
Det var fel.
En ung man sprang upp på scenen där Rushdie skulle inleda ett samtal om författares behov av skydd. Han fick flera knivhugg men överlevde. Han förlorade dock ett öga och fick flera knivhugg som kunde ha blivit dödliga om de träffat bara lite annorlunda. När jag hörde om attacken tänkte jag omedelbart på knivdådet i Almedalen i somras, där utgången blev dödlig.
Rushdie har fortfarande inte visat sig offentlig efter attacken. Nu i veckan besöker Henry Reese, som var med Rushdie på scenen och även han skadades, Sverige för att tala när yttrandefrihetsorganisationen PEN samlas till kongress.
Attacken visar att ett hot mot det fria ordet, mot människors sätt att skriva och säga vad de vill, alltid måste tas på allvar. Även om tiden går.
Det finns alltid de som är beredda att ta till det yttersta vapnet, döden, för att tysta människor.
Och vi andra måste, som människorna i Iran och Salman Rushdie, hela tiden visa att vi inte bryr oss om hotet. Att vi inte tystnar.