Jag har aldrig varit den tekniskt begåvade personen i hushållet. Den rollen axlade min pappa, som jobbar i IT-branschen och äter datorer till frukost, innan jag ens hann utveckla en personlighet. Men när det gäller allt annat som den yngre generationen ska ha bättre koll på har jag tyckt att jag alltid haft ett försprång.
När Paradise Hotel sänder sitt sista avsnitt har jag redan förutspått vem som vinner, jag är en flitig Instagrammare och jag vet alltid vem det är som blir utsatt för det dagliga drevet på Twitter. Det har känts rätt och gått i linje med min identitet. Men det är bara det att jag under den senaste tiden märkt att jag halkat efter en del.
Det är egentligen min tjej som sprängt luftslottet som jag delar namn med. När hon först började dra TikTok- och Youtube-referenser nickade jag försiktigt med och bytte samtalsämne så snabbt det bara gick. Under middagar med våra gemensamma kompisar har det analyserats -vloggar och häromdagen blev jag konfronterad av en bekant för att inte veta vad en "E-boy" var (jag fick lära mig att det tonåringar som försöker vara sexiga, genom att exempelvis bita sig i läppen, på olika sociala-medie-appar. Det är precis lika hemskt som det låter).
Att ha koll på allt som tangerar kategorin ungdomskultur är givetvis inget måste. Men eftersom jag identifierar mig själv som en samtidsstorsk gör det extra ont att inte ha en aning om vem exempelvis TikTok-stjärnan Charli D'Amelio, som tydligen ska få ett eget realityprogram nu, är. Inte heller har jag brytt mig om att följa de hundratals stora svenska youtubers som producerar (enligt mig själv) innehållslöst material i form av klipp där de reagerar på andra videor.
Jag skulle gissa på att de flesta i min ålder inte besitter några kunskaper om den yngre generationen som satt sin egna stämpel på internetkulturen. Jag råkar bara ha några extra insatta i min närhet. De flesta av oss suckar nog precis lika mycket som Bosse, 74, antagligen skulle göra när vi ser ett mellanstadiebarn spela in en obskyr dansvideo på allmän plats.
Men varför? Det är väl jättebra och inte minst fullt naturligt att det växer fram nya typer av internetkultur som världens ungdomar kan se tillbaka på med nostalgi. Man vill ju inte vara som gubbarna och tanterna under 1950-talet som påstod att Elvis Presleys låtar lät som köttkvarnar.
Det är dock precis så det har blivit. Min spontana reaktion på rykande ny ungdomskultur liknar den min farmor hade när jag visade henne dubstep för henne sisådär tio år sedan; oförståelse och likgiltighet med ett kryddmått av ilska. Varför i hela friden ska jag bry mig om att någon 16-årig vloggare från Laxå sammanfattar sina pinsammaste stunder från första året i gymnasiet? Och varför skulle min stackars farmor utsättas för musik som i ärlighetens namn låter som köttkvarnar på riktigt?
Nya medieformer växer snabbare än någonsin. Något som innebär att begreppet "boomer", alltså en bakåtsträvare, kan tillämpas på fler än bara tekniskt hopplösa 60-talister. När man tror att man äntligen förstått allt faller det ur händerna på en som en hal fisk. Och då blir man arg.
Människor i övre medelåldern skakar på huvudet när jag berättar om vilka poddar jag lyssnar på. Samtidigt som jag rynkar pannan när min flickvän visar mig TikTok-danser på hennes mobiltelefon.
Vi får väl bara acceptera att ingen någonsin kommer förstå någonting.