Så fort jag slår på radion är den där, Joakim Bergs röst.
Jag läser citatet för min flickvän för hundrade gången.
Sedan jag skrev så i min recension av Joakim Bergs senaste album är hans röst det enda som hörts i radio. Slutklämmen på min recension av albumet har satt tonen för något som blivit the story of my life den här försommaren:
Jag har haft fel väldigt mycket.
När kriget i Ukraina en dag ledde till seriösa samtal i media om att Sverige skulle kunna gå med i Nato blev jag plötsligt besinningslöst intresserad av stridsflyg, krigsskepp och framför allt ubåtar. Dessa krigens instrument har aldrig intresserat mig tidigare, men plötsligt fanns alltså en reell möjlighet att läget i världen skulle eskalera så långt att de skulle kunna användas på en plats nära mig.
Jag kollade på hundratals videos på internet om livet på militära stridsubåtar.
Jag sträckläste "Jakten på Röd oktober" av Tom Clancy.
Jag tänkte hela tiden: "Äsch. Jag kommer aldrig få se stridsfartyg i verkligheten".
Jag hade fel.
I samband med en militärövning ankrade nyligen det enorma amerikanska stridsfartyget USS Kearsarge vid Slussen i Stockholm, tillsammans med ett stort antal örlogsfartyg och till och med en ubåt. Jag släpade med min flickvän in till stan, sa att vi måste se åbäket med egna ögon.
Det var otroligt.
Plötsligt låg den där jag kunde se den med egna ögon. HMS Gotland. Kuslig och dödlig. Bredvid låg det amerikanska stridsfartyget USS Kearsarge, som nästan hade en egen dragningskraft. Det var omöjligt att vända bort blicken.
Efter att ha läst Clancys roman och bara föreställt mig dessa vidunder för mitt inre var åsynen av monstren helt sjuk. Dag och natt cyklade vi förbi, vid flera tillfällen. På väg till luncher och från middagar. Man fick huka sig under militärskeppens blotta närvaro. Jag tänkte på hur Skorpan beskriver Tengils rike i "Bröderna Lejonhjärta": som hemskt och skönt.
Även hemma i tv-soffan fortsätter jag ha fel.
Vi ser på "Fartblinda" med Julia Ragnarsson och Matias Varela. Serien utspelar sig till stor den i Högdalen, söder om Stockholm, där jag spenderat mycket tid.
– Jag vet exakt var det där är! utbrister jag när Ragnarsson kliver in i sin port på Skebokvarnsvägen.
Nästa dag släpar jag med mig min flickvän för att titta på huset, men jag kan inte hitta det. Hon föreslår hon att vi ska ge upp och istället ta med hennes grill på en cykeltur ner till vattnet.
– Grillen kommer aldrig få plats på pakethållaren, säger jag.
Men jag hade fel. Den passar perfekt.
Och allt sker till tonerna av Joakim Bergs nya album, på ändlös repeat på hitlistorna.
Jag sa att det aldrig skulle gå, men blev motbevisad.