Utan munskydd kommer man inte långt utanför Skandinavien just nu.
Karl-Bertil Jonssons julafton har just haft premiär som spelfilm. Tage Danielssons berättelse gick i tryck redan 1964, blev tecknad film 1975 och har sedan dess vevats på julafton år ut och år in.
"Vi på Saltkråkan", också från 1964, ska spelas in på nytt med Tjorven förlagd till nutid.
På Dramaten gör "Cabaret" - som först kom 1966 - succé. På Stockholms stadsteater hyllas Robban Broberg som fick sitt genombrott 1967.
ABBA kom just ut med en ny skiva efter nästan 40 år och Gustaf Skarsgård spelar Karl-Oskar i nyinspelningen av "Utvandrarna", en roman som Vilhelm Moberg totade ihop redan 1949. Första filmen hade premiär 1971 och gav oss det odödliga citatet: "Karl-Oskar, jag tyar inte längre" (Ok, filmnördar, det kanske var i "Nybyggarna", men ni vet vad jag menar).
Eftersom vi inte tycks kunna hitta på något nytt tar vi det säkra före det osäkra och kokar på något gammalt pålitligt. Har jag själv gjort i höst.
Tågluff - bara ordet får det att skimra. För oss som var tonåringar innan lågprisflyget började fara kors och tvärs var det första chansen att komma ut i världen. Till magiska ställen som London, Paris och Wien. Sådana vi bara läst om i plugget – och Bildjournalen. På Norge och Danmark var vi så trötta att vi kunde spy trasor. För längre än så hade vi aldrig kommit – instuvade bak i bilen tillsammans med småsyskon, tält, campingbord och mat för en vecka. Det har banne tagit nästan ett helt liv att fatta att Trollstigen, Preikestolen och Skagens odde faktiskt är fantastiskt extraordinära platser.
Så nu i oktober, efter nästan två års frenetiskt corona-vankande inom rikets gränser, slog Wanderlusten till på allvar. När covidbeviset landade i den digitala brevlådan bar det av. Med on-the-road-romantiken ringande i öronen.
Förr var man vild, och om inte vacker så åtminstone väldigt flexibel. Hittade man inget vandrarhem så tog man bara nästa nattåg någon annan stans. Rom eller Madrid spelade ingen roll. I nödfall rullades sovsäcken ut i en park.
FFP2 lär man sig snart att särskilja från "vanliga" munskydd.
Numera är det lätt som en plätt att boka hotell i mobilen. Resecheckar är överspelade, pengar finns i bankomaten och euro går bra nästan överallt. Förutom att ge sig ut i pandemitider så är äventyrsfaktorn rätt nedtaggad. Det är till och med svårt att gå vilse – GPS:en visar vägen. Fladdrande papperskartor är överflödiga, få märker att man är turist. Man avviker inte, ALLA går ändå runt med blicken fastnaglad i mobilen.
Grottor utanför Lagos i södra Portugal.
En hel del av hobo-känslan går förstås förlorad när man som en annan bitsk hund tuffar fram med munskyddet uppdraget över näsan. I Tyskland är första frågan innan man får in foten genom dörren ALLTID: "Sind Sie geimpft?" - är ni vaccinerad? Inte ens korvkiosken släpper in en utan covidpass. I Spanien såg jag en säkerhetsvakt bryskt leda ut en shoppare utan "mascarilla" ur livsmedelsbutiken. På IC 396 mellan Hamburg och Köpenhamn kastade konduktören snudd på av en kaxig kille som kinkade med munskyddet. På tyska sidan av gränsen, alltså. På samma tåg, men i Danmark, ångade passpolisen in med så nakna hakor att det kändes en smula ekivokt efter fyra veckor med obligatoriskt mask. På måndag blir det ändring - då krävs munskydd även i Danmark.
Tåget Malaga-Barcelona kryssar fram i 300 kilometer i timmen. Fordonen på bilden är dock japanska.
Guds gåva till nutida tågluffare är för övrigt munskyddsförlängaren - googla! Delas ut gratis på spanska apotek och mildrar öronskavet.
För nostalgitripper kan vara bökiga och besvärliga, men också - alldeles, alldeles underbara!