Den brittiska tv-serien "Grantchester" är tillbaka i SVT. Kyrkoherden Will Davenport (Tom Brittney) och poliskomissarie Geordie Keating (Robson Green), fortsätter att lösa brott i idyllen.
Den var ju så bra. Faktiskt en av de senaste årens allra bästa. Slog man sig ner framför ett avsnitt av "Grantchester" kunde man vara säker på att bli både underhållen och berörd och dessutom få anledning att ta sig en rejäl funderare kring existentiella frågor. Allt detta var förpackat i mysdeckarens lättillgängliga form.
"Grantchester" utspelar sig under 1950-talet på den engelska landsbygden i närheten av Cambridge. Den bygger på en romansvit av James Runcie. Första boken utgavs 2012.
Serien har varit otroligt framgångsrik, inte minst här i Sverige där den har visats i SVT.
I de första fyra säsongerna var huvudpersonen Sidney Chambers, en ung kyrkoherde i Grantchesters församling. Supersnygg och skicklig på att både predika och hantera människor i kris, men också svårt traumatiserad efter sina upplevelser under andra världskriget, alkoholiserad och olyckligt kär. Sidney Chambers gestaltades av skådespelaren James Norton, som fyllde sin karaktär med den perfekta mixen mellan romantik och svårmod - en badboy som alltid fick förlåtelse av alla utom sig själv.
Tillsammans med sin vän och samtalspartner, kriminalkommissarien Geordie Keating, löste han mordfall. Hans talang för att få människor att öppna sig blev en tillgång för polisen. Konceptet med en präst och en polis som löser brott låter betydligt larvigare än vad det är. Genom brottsfallen togs olika samhällsfrågor upp, som homofobi, våld i nära relationer, rasism och psykisk ohälsa.
Under hand växte sig James Nortons skådespelarkarriär större än serien och därför skrevs hans roll ut ur "Grantchester" i mitten av säsong fyra. En ny ung och svårmodig kyrkoherde, Will Davenport (spelas av Tom Brittney), parkerade sin motorcykel på uppfarten till prästgården. Hans bagage är kanske inte lika tungt som företrädarens. Men en sårig relation till modern och svåra minnen av en våldsam far spökar i bakgrunden.
När säsong fem tar sin början har pastor Will etablerat sig i hushållet. Han har fått ärva den naiva och blyga komministern Leonard och den barska hushållerskan Mrs C samt labradoren Dickens. Dessutom har han tagit över Sidneys vänskap med kommissarie Geordie, och blivit en sidekick till honom i arbetet med olika mordfall.
Allt tuffar på, och en kärlekshistoria börjar spira när en nyfiken, kvinnlig journalist dyker upp i handlingen.
Även i denna omgång avhandlas svåra frågor som har bäring på vår tid och som görs synliga för oss när de uppträder i den lantliga 50-talsidyllen. Två spår framträder tydligt genom hela säsongen - homofobi och konsekvenserna av bristande jämställdhet mellan kvinnor och män, och i de olika avsnitten avhandlas fler av mänsklighetens tillkortakommanden.
"Grantchester" är fortfarande en underhållande serie. Men jag saknar nerven och den spännande kopplingen till kristen tro och huvudpersonens yrke och kall.
I en tid där religion spelar en allt större roll i världen (det är typ bara sekulariserade, etniska svenskar som inte upplever det) har de stora frågorna om hur man ska kunna behålla sin tro på Gud trots att människor utsätter varandra för onda handlingar och om det finns förlåtelse att få för alla, gjort "Grantchester" unik.
Vår nya kyrkoherde går till ortens boxningsklubb och slår på en säck snarare än att resonera med sin Gud eller ta till flaskan när det blir jobbigt. Det är faktiskt lite tråkigt.