Jag går förbi skyltfönstret hos en porträttfotograf. Borta är bilderna på bröllopspar eller små barn med knubbiga kinder.
I stället ser jag flera "drömmiga" bilder av höggravida kvinnor.
Gravidfotograferingen är typ det fjärde obligatoriska steget mot barnets födelse som ska skildras i sociala medier och dokumenteras som minnen för livet för mamman och barnet (pappans roll i allt detta verkar vara lite otydlig, jag återkommer till det).
Innan havandeskapet kommit så långt har det varit offentlig release av ultraljudsbilden, vilket är lika med att avslöja att man väntar barn, följt av "Gender reveal party" när det kommande barnets kön ska avslöjas, och baby shower, då mamman och hennes väninnor samlas för en fest där kompisarna ska överösa det nya livet och dess mor med presenter.
Men nu har vi börjat i fel ände. Barnet är egentligen näst sista anhalten på färden den fulländade vita medelklasskvinnan tydligen ska göra. Resan tar slut vid namngivningsceremonin. Sedan tar livspusslet över med kladd, sömnlöshet och smutstvätt som gör det svårt att få till de där snygga bilderna och reelsen.
Jag tror att det börjar redan i nionde klass när det är dags för skolbal. Klänningen, besöket på skönhetssalongen, kavaljeren som kan köra epa till balen (om inte pappa har en sportbil i garaget). Allt är ett fantastiskt tillfälle för mamma att fotografera och lägga upp på sociala medier och en förberedelse för nästa milstolpe. Studenten. Där upprepas samma procedur i lite lyxigare format, med dyrare klänning, håruppsättning, påkostad mottagning och en massa smycken i present. Killen kör sportbilen själv och vid ankomsten till balslottet tas bilderna som berättar om den ljusnande framtid på Instagram.
Studierna på högskolan pågår förstås, men det de virala klippen på Insta och Tiktok handlar om frieri, klänningsprovningar med tärnorna, möhippan och så förstås själva bröllopet.
Och då är vi snart framme vi vid den där uppdateringen i sociala medier med bilden från ultraljudet i vecka tolv. Bara några månader kvar tills det är dags att boka in den där gravidfotograferingen, som faktiskt stör mig jäkligt mycket.
Självklart fattar jag att det är roligt att göra och känns viktigt. Jag förstår att tanken är att man ska sitta med bilderna tillsammans med sitt barn, peka på magen och säga: "Där inne är du, du ser att jag älskade dig redan innan du var född".
Det kan ju bero på att jag är i den åldern då mina vänners barn börjar få egna barn. Men i takt med att jag ser att fler och fler kvinnor låter sig fotograferas av i motljus i skogen, klädd i något svepande transparent plagg, kyskt blickande ner på den stora gravidmagen, och med händerna knäppta under densamma, blir jag mer och mer fundersam. De ser ut som en blandning av John Bauers prinsessan Tuvstarr och Offred i "The Handmaid´s tale".
Hela den här kedjan av milstolpar som unga kvinnor ska klara av för att – ja, vadå? – känns otroligt könsstereotypa och gammalmodiga.
Jag fattar inte att vi, år 2023, kan anamma den här sortens traditioner, även om jag inser att de är en följd av de värdekonservativa högervindar som blåser över världen.
Och var är killarna i allt det här? De verkar mest fungera som chaufförer och sidekicks i obekväma kostymer och slipsar.