Ju äldre man blir, desto mer sig själv vågar man vara. Förbi är dagarna av att ha "rätt" åsikter, läsa "rätt" böcker, ha "rätt" kläder och lyssna på "rätt" musik. Nu, som trettioplussare, kan jag stolt erkänna att Bruce Springsteen är bäst – och att jag har en biljett till en av sommarens spelningar på Ullevi i Göteborg. I tonåren hade det varit omöjligt eftersom han förknippades med Mona Sahlin och gubbrock.
Jag laddar med att läsa hans självbiografi "Born to run". Boken var en händelse när den kom ut 2016 och den gick rakt in på bästsäljarlistor världen över. Den fick (väst)världen att stanna på samma sätt som prins Harrys självbiografi "Den andre" gjorde nu i vintras. Så blir eventuellt också fallet med Elliot Pages (ni vet skådespelaren från "Juno" som kom ut som transperson) "Page boy" som publiceras nästa månad.
Rockbiografier kan få jorden att sluta snurra när det gäller storheter som Bruce Springsteen. Men de flesta passerar dock obemärkt förbi och inte minst svenska rockmemoarer har svårt att hävda sig. Med tanke på allt ståhej kring Pugh Rogefeldts död häromveckan skulle man kunna tro att hans självbiografi var en stor händelse när den publicerades. Men ärligt talat, hur många av er visste ens om att han hade skrivit en?
Bara det senaste året har Eva Dahlgren och Lena Philipsson släppt självbiografier och i pipeline har vi Niklas Strömstedt och Dogge Doggelito. Men har Sverige stannat för det? Har de, liksom "Born to run", toppat bästsäljarlistor och blivit boken "alla läser"? Icke sa Nicke. Frågan är vilken svensk musikers självbiografi som kan bli en nationell motsvarighet till "Born to run". Ulf Lundell har redan babblat ut om det mesta i "Vardagar". Men kanske Jocke Bergs? Carolas? Eller Thåströms? Jo, Thåströms har potential. Men ska man vara ärlig finns det bara en nu levande svensk artist som kan få det att hända: Håkan Hellström.
Kanske är jag som gammalt fan partisk. Å andra sidan kan ingen annan svensk artist skryta med att gång på gång fylla Ullevi. Håkan Hellström har därtill en karriär som klippt och skuren för en rockbiografi. Bakgrunden i andra band (Broder Daniel, Honey is cool) i något som känns som en annan tid (ja, jag menar nittiotalet) är en ack så viktig ingrediens. Liksom det faktum att han inte kommer från Stockholm. Lägg till en solokarriär som är inne på sitt tjugotredje år, minst två album som hör hemma på listan med Sveriges bästa någonsin, att han kan dra en publik på sjuttiotusen och har en genuin kärlek till musiken.
Vi får bara hoppas att det blir han själv som skriver boken. Regel snarare än undantag är annars att en spökskrivare hjälper artisten att "plocka fram berättelsen". Heder åt Bruce Springsteen som själv höll i pennan. "Born to run" är förstås en ganska hopplös bok. Spretig, osammanhängande och full av upprepningar. Men det är hela poängen med en rockbiografi. Det är meningen att artisten ska babbla på och rabbla anekdoter. Låter man någon mala på om sitt liv framträder efter hand en historia.
Nästa år fyller Håkan Hellström femtio år. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att släppa bomben. Samtidigt är det lite tidigt för en artist av hans kaliber. Mer troligt är att självbiografin kommer först vid sextio. Inte mig emot. Ju äldre man blir, desto ärligare vågar man vara mot sig själv – och sina läsare.