Margaret Thatcher.
Det var 1959 och Thatcher gjorde det hon skulle i kampanjen. Men hon vägrade valarbeta på vad hon många år senare beskrev som ”de förfärliga pubarna”.
Där gick gränsen. Så folklig tänkte hon inte vara.
Thatcher hade också obändig tilltro till marknadskrafterna. Under hennes tid vid makten privatiserades stora delar av den offentliga sektorn och hon gick fram med järnhand över brittisk industri och fackföreningsrörelse.
De där raderna i hennes självbiografi gör sig påminda när jag hör Norrköpings moderata kommunalråd Sophia Jarl.
På hennes vägg hänger en affisch med texten:Var alltid dig själv. Förutom om du kan vara Thatcher. Var i så fall alltid Thatcher.
Under hennes styre ska Norrköping skära ned kraftigt på kultursektorn. Bland annat ska Norrköpings symfoniorkester i högre grad dra in pengar genom att sälja mer. Dessutom avskaffa hela den kommunala kulturförvaltningen.
Kulturen ska inordnas under ett Tillväxtkontor.
I debatten som följt har Sophia Jarl kallat de som arbetar inom kulturen för bortskämda och en del av ”eliten”.
Marknaden ska alltså kliva in där kommunen drar sig ur.
Här kommer en nyhet: Det kommer inte att fungera.
Sophia Jarl (M) är kommunalråd i Norrköping som är i fokus för den intensiva kulturdebatt som blossat upp om aviserade omfattande förändringar i Norrköpings kulturpolitik.
För hur gärna Sophia Jarl än skulle vilja det så är näringslivets vilja att sponsra kultur ganska begränsad. I många fall bidrar företagen redan till kulturlivet. De ger pengar mot annonsplats eller biljetter eller liknande. Men det väger inte på något sätt upp de belopp som går via skattsedeln.
Tankefelet kanske beror på en oförmåga att se vad kultur är. I den breda populärkulturen finns det ofta företagspengar att hämta. Om du är artist i Mellon får du gig på firmafester och spelningar i köpcentrum. Då kan du gå runt utan offentligt stöd.
Jag har svårt att se Norrköpings symfoniorkester på en köpcenterturné.
Men behöver vi verkligen den sortens kultur?
Ja, det gör vi. Och det är här Sophia Jarls hållning påminner även om Thatchers rädsla för pubarna.
För vad är egentligen kultur?
Det är det där genuint mänskliga, som inte låter sig mätas i kronor och ören. Det är verksamhet som kan bidra till inkomster och tillväxt, men som aldrig kan ha det som ursprungligt syfte.
För syftet med kultur är, som på pubarna, mötet mellan människor. Möte genom upplevelser, skapande, unika konstnärliga prestationer. Att växa som individ tillsammans med andra.
Försöker man stoppa in det i managementvärlden kommer det snart tappa hela sin mening.