Emma D'Arcy spelar den vuxna prinsessa Rhaenyra Targaryen som måste kämpa för sitt arv, både mot patriarkatet och mot sin gamla bästis från barndomen.
Det har gått en vecka sedan det sista avsnittet av "House of the Dragon" sändes, och jag tänker fortfarande på de två avslutande, episoderna, som inte bara imponerade stort utan också byggde upp ett starkt sug efter säsong två.
Men när jag läser vad andra skriver om "House of th Dragon blir jag fundersam. Har vi överhuvudtaget sett samma serie?
Så här stod det i en artikel från Tidningarnas Telegrambyrå som skickades ut i slutet av förra veckan:
"House of the Dragon" utspelar sig knappt 200 år före händelserna i "Game of thrones" och följer familjen Targaryen. Huvudrollen görs av Paddy Considine, känd från bland annat "The world's end". Han spelar kung Viserys Targaryen, en vänlig man som har valts till kung på traditionellt sätt vid ett stormannaråd i Westeros. Hans bror prins Daemon Tagaryen (Matt Smith) är en stor krigare och drakryttare – och arvinge till tronen".
Hur har det här gått till?
Själv har jag sett en serie som handlar om två kvinnor, barndomsvännerna Rhaenyra Targaryen (spelas av Milly Alcock som ung och av Emma D 'Arcy som vuxen) och Alicent Hightower (Emily Carey spelar henne som ung och Olivia Cooke gestaltar henne som vuxen).
De har olika personligheter. Medan Rhaenyra är frispråkig, rebellisk och modig är Alicent traditionell, försiktig, vårdande och lydig. Rhaenyra är prinsessa och när hennes mor dör i barnsäng ger Rhaenyras far, kung Viserys Targaryen, upp sin fåfänga dröm om en son, och utser henne till arvinge av Järntronen och de sju kungadömena, trots att en kvinna vid makten anses otänkbar.
Alicent, som är dotter till kungens främsta rådgivare, uppmanas av sin far att umgås med den sörjande kung Viserys. Snart har Rhaenyras bästa vän blivit hennes styvmor, fått titeln drottning och börja föda söner som när de blir vuxna kommer att göra anspråk på Järntronen.
Avsnitt för avsnitt byggs konflikten mellan Rhaenyra och Alicent upp, och den påverkar inte bara alla deras närmaste, utan även politiken.
Visst är kung Viserys en viktig person i serien, och hans konflikträdsla och kroppsliga förfall spelar stor roll i handlingen. Hans lillebror, prins Daemon, som så småningom gifter sig med sin brorsdotter Rhaenyra är också en betydelsefull karaktär. Men i min värld spelar han en biroll, precis som alla manliga figurer i "House of the Dragon".
Rakt igenom serien är det kvinnors upplevelser som står i centrum. Som döttrar, fruar och mödrar. Det innebär inte att kvinnorna har makten i riket. Tvärtom. Oftast får vi som tittare uppleva hur kvinnor tystas och får ta konsekvenserna av männens intriger, makthunger och allmänna misogyni.
Olivia Cooke spelar rollen som den vuxna Alicent, som som när hon var i tonåren tvingades gifta sig med kungen. En sjuklig äldre man, som hon inte bara måste ha sex med, utan även vårda hans stinkande sår, varje dag, år ut och år in.
Äktenskap ingås för att stärka släkten. Trots att kvinnorna har titlar som prinsessa och drottning är deras främsta uppgift att producera manliga arvingar och att samtidigt upprätthålla sin kyskhet. I "House of the Dragon" avlöser förlossningsscenerna varandra, och flera framträdande karaktärer dör av barnafödandet. Till slut är det ändå tjejerna som tar makten i den här berättelsen från Westeros – i alla fall som jag tolkar den.
Vi lever uppenbarligen i en polariserad värld. Eller kanske snarare i en värld där en påkostad tv-serie måste marknadsföras som att den handlar om kungar, riddare och drakar i stället för om två unga kvinnor och deras liv.