Ordet "cosplay" är en sammansättning av engelskans "costume" och "play". (Genrebild/Arkiv).
Pedofilskämten börjar hagla samma sekund som jag berättar för killgänget om mina helgplaner.
Jag ska få besök av två 12-åriga tjejer från Frankrike – barn till en av mina utlandssvenska polare – som jag ska hålla koll på under Comicon i Stockholm.
Killkompisarna blänger på mig. Ögonbryn höjs. Ansikten förvrids till grimaser. Ryggdunkningar och gliringar avlöser varandra. Jaså, herr Olsson är av sådan läggning?
Nej, era idioter. Jag är inte sjuk i huvudet.
Däremot är jag ängslig, bekväm och ibland lite skygg. Jag räds 12-åringarnas närvaro.
Jag gillar min solitära rutin på mina 41 kvadratmeter. Jag har min tallrik, min gaffel, mina böcker, vinylskivor och tv-serier. Sedan jag flyttade in i min nuvarande lägenhet för ett och ett halvt år sedan har jag haft försvinnande få övernattningsbesök. De gånger jag faktiskt har haft det har gästerna alltid varit vuxna. Vuxna personer är enkla att handskas med.
Man fixar en god middag, öppnar en flaska vin, samtalar och går och lägger sig.
Men när 12-åringarna kommer på besök blir allt lite uppochned. De armbågar ut mig ur vardagsrummet, slår läger i min säng, förvandlar hela hemmet till en cosplaysalong (på Comicon ska de självklart vara utklädda till animekaraktärer) och förpassar mig till luftmadrassen på golvet.
Sjukt nog: det är ganska kul. Lägenheten är plötsligt full av liv. Således känner jag kvällen före den första Comicon-dagen att helgen kanske inte kommer bli så läskig, trots allt.
Men där har jag fel.
Eftersom mina två gäster vill maximera sin upplevelse av eventet insisterar de på att vi ska vara på plats vid Stockholmsmässan en timme före öppning. Det ter sig därför inte bättre än att jag finner mig själv uppe i ottan tillsammans med två unga cosplayare på väg mot en utomhuskö i snålblåst och duggregn.
Om sanningen ska fram är köandet inte så farligt.
Vad som däremot är farligt är de första ledtrådarna på en sorts skevhet som uppstår i kön när jag ser alla skumma gubbar bland de sexigt utklädda tweensen.
Kort bakgrund om Comicon:
På detta massiva konvent välkomnas tusentals animenördar, mangafans, serietidningsgeeks, popkulturentuseaster och cosplayare (folk som klär ut sig) att mötas i sin gemensamma kärlek för subkulturen.
På många sätt är det vackert.
Men problemet är att jag med mina 31-åriga ögon kan se ett oförnekligt faktum som går de yngre besökarna förbi.
Nästan allt på Comicon är supersexualiserat. På ett sätt som inte känns asfräscht.
Överallt står stånd uppradade där man säljer affischer, vykort och mobilskal utsmyckade med halvnakna och helnakna animebrudar. Och t-shirts tryckta med lättklädda tjejer med trånande blickar. Och sexiga leksaksdockor. Och enorma kramkuddar beprydda med kåta, kvinnliga mangakaraktärer.
Och framför dessa stånd trängs alltså massor av barn. Majoriteten av dessa barn bär cosplaykostymer som också är supersexualiserade. Visst, de kanske inte fattar hur skevt det är. Men jag gör det.
Anledningen: på Comicon hänger inte bara barn. Nej, här glider ett stort antal vuxna män omkring och umgås över åldersgränserna. Män som jag förstås vill tro det bästa om. Men som ser fett skumma ut.
Jag sneglar på de unga cosplayarna. Korta kjolar, höga klackar. Ofta blir de ombedda att ställa upp på bild.
Och jag vet ju att jag inte är sjuk i huvudet.
Men jag kan inte låta bli att känna att hela grejen är lite sjuk.