Patrik Kittel är en av få dressyrryttare som har lyckats välja bra musik till sitt kür-program, tycker krönikör Catarina Nitz. Under en period red han till originalmusik av Stevie Wonder.
Orgelcrescendot när ett lag i National Hockey League gör mål eller de bombastiska och plastiga versionerna av klassisk musik som världens bästa dressyrryttare Isabel Werth använder sig av i sina kürprogram – jag vet inte vad som är värst.
Jo, förresten. Hockeyorgel är ändå lite charmigt.
I dressyren, som är den sport jag själv utövar på hobbynivå, är det oftast bäst att skruva ner ljudet när man tittar på världseliten i tv. Musikmixarna som används i grandprix-dressyrens fria program kür, där en av bedömningsgrunderna är att rörelserna harmonierar med musiken, är för det mesta helt olyssningsbara.
Det kan förvisso ha sin förklaring i juridiken.
Den enda som brukar ha njutbara soundtrack till sina kürer är den svenska toppryttaren Patrik Kittel. Dessvärre tog det en ände med förskräckelse lagom till OS 2016 när han skulle rida stoet Deja och hade mixtrat ihop ett program som byggde på låtar av Stevie Wonder, alla i originalutförande med sång. Patrik Kittel och hans team misslyckades emellertid med att få rättigheterna att använda låtar som "Isn't she lovely". Wonders musikförlag sa nej bara dagar innan OS-finalen och Kittel tvingades byta program.
Personligen tror jag ändå att Patrik Kittels musiksmak är ett lysande undantag inom dressyren. Musiken som spelas på minsta lokala tävling är ofta väldigt intetsägande och lättsmält.
Ibland brukar jag jobba som speaker på tävlingar som arrangeras av min ryttarförening, och då ha privilgiet att få välja vilken musik som ska spelas på tävlingsplatsen.
Det har hänt att jag har fått klagomål, och helt enkelt tvingats byta min snärtiga spellista med artister som Dua Lipa, Lana Del Rey och Calvin Harris mot en flera år gammal playlist med Avicii och Coldplay som ligger färdig i datorn där start- och resultatlistorna kommer upp.
Inom idrotten har man en osentimental inställning till musik som helt enkelt används som bruksvara. Den har sitt värde som förhöjare av prestationer eller genom att förstärka stämningen och vi-känslan i en arena när fotbollspelaren gör mål eller höjdhopparen tangerar världsrekordet. Det är inget fel med det, snarare ett uttryck för samtiden.
Tiden då musikintresse var något upphöjt och ens smak definierade en som människa upphörde när vi började lyssna på musik i hörlurar och strömningstjänsterna gjorde utbudet oöverblickbart och enormt.