Det har släppts många svenska serier den senaste tiden och det känns som att "Bröllop, begravning och dop" har gått lite under radarn när alla snackar om Josephine Bornebuschs "Älska mig".
Just nu visas andra säsongen av "Bröllop, begravning och dop" i TV4/Tv4 Play och båda säsongerna finns på C More.
Colin Nutley är upphovsman och som vanligt jobbar han med gräddan av svenska skådespelare som här tycks ha fått fritt spelrum att utveckla sina karaktärer till max. Resultatet är riktigt roligt tycker jag.
Handlingen kretsar kring Grace (Helena Bergström), en kvinna i 50-årsåldern, gift med överklassmannen Kalle (Johan H:son Kjellgren) och mamma till Meja (Molly Nutley).
Första säsongen inleds med ett påkostat bröllop. Meja ska gifta sig med Sunny (Angelika Prick), och Graces bror, den smygsupande hemmasonen Valentin (Andreas T Olsson), är vigselförrättare.
Bröllopsfesten blir blöt och Grace befinner sig plötsligt inbegripen i en galen flirt med Sunnys pappa (Philip Zandén). Han är en hyllad musiker och gift med Michelle (Maria Lundqvist). Det slutar med snabbt sex på en toalett.
Det som sedan händer är både otippat och kul. Här utfärdas spoilervarning om du ska se säsong 1.
Grace blir gravid. Och bestämmer sig för att föda barnet, samtidigt som den biologiska fadern oväntat dör. Dessutom råkar Grace avslöja det hela för den sörjande änkan Michelle, vars stora livstrauma är att hon inte kunnat få biologiska barn.
I denna soppa vimlar det av sidohistorier. Det händer otroligt mycket i varje avsnitt. Folk bokstavligen föds och dör och får ihop det i ett rasande tempo. Ändå är det inga problem att hänga med i turerna.
Skådespelarna har fest i varje scen. Marie Göranzon är majestätisk som brutalt ärlig mamma till Grace och Valentin. Andreas T Olsson är både rolig och älskvärd som den tragiske prästen Valentin. För att nämna några. I andra säsongen tillkommer ytterligare färgstarka personligheter.
Och värst av dem alla är Michelle. En flummig, hyperkänslig, passivt aggressiv (och ibland aktivt aggressiv) kvinna i gräsliga kläder och överdrivna smycken, som alltid har nära till tårar och som alla trampar på tå för. Nu drabbas hon av verklig sorg och förnedring och vet att utnyttja situationen.
Maria Lundqvist är suveränt obehaglig att skåda i rollen. Faktiskt så att jag nästan inte klarar av att titta.