Nu är den här. Den sista boken i serien om Lisbeth Salander. Författaren David Lagercrantz har gått i mål.
Jag tillhör dem som var skeptiska till projektet från början. Att ta över ett helt persongalleri och en egen liten litterär värld från en avliden Stieg Larsson. Kunde det över huvud taget sluta väl?
Det gjorde det.
Lagercrantz har skrivit tre rappa, underhållande och ofta nagelbitaraktigt spännande böcker. De bottnar i Stieg Larssons berättelser men tar dem vidare in i vår tid, och tillför ett något större djup i karaktärsskildringarna.
Men den här krönikan ska inte handla om böckerna om Salander och Blomqvist.
Istället slogs jag av något David Lagercrantz svarade på frågan vad han ska skriva nu. Det ska bli fler spänningsromaner. Men han sade också att han skulle vilja skriva om en person som inte alls liknar honom själv. Kanske en ung, utsatt kvinna i någon svensk förort.
Han vet förstås vilket getingbo han sticker in huvudet i med det uttalandet. Själv kommer han från en priviligierad högkulturell bakgrund. Hans pappa var omsusad chefredaktör (med huvudansvar för kulturredaktionen) på Dagens Nyheter.
Skulle han kunna…
Ja, det är klart han skulle.
I de senaste årens diskussion om identitet har det ibland framförts att en människa bara kan – och bör – skildra eller gestalta den egna erfarenheten. En man kan inte skriva om en kvinnas erfarenheter. En kvinna från Afrika kan inte gestalta vad en medelålders man från Ärla tycker och tänker om sakernas tillstånd.
Den uppfattningen bortser från det som gör oss till människor, nämligen fantasin. Evolutionen har gjort det möjligt för oss att leva oss in i andras erfarenheter. Vi kan inte känna och erfara på samma sätt som någon annan, men vi kan leta upp det som är genuint mänskligt i alla och utgå ifrån det.
En väldigt stor del av litteraturen hade aldrig blivit skriven utan den egenskapen.
En väldigt stor del av berättelserna hade kapats och reducerats ned till en nivå där det enda som går att skildra är det egenupplevda.
Tänk så trist. Och så svårt att till exempel skriva fantasy eller science fiction då. Eller historiska romaner. Eller vad som helst egentligen.
Det betyder förstås inte att alla försök att leva sig in i en annan människas erfarenheter är lyckade. Jag vet inte hur många taffliga försök att skildra en vit medelålders man jag läst i de senaste årens chiclit. För att ta ett exempel.
Det hindrar inte att vi kan – och bör – försöka.
För vad är vi människor egentligen, utan vår inlevelseförmåga?