Jag har aldrig förstått mig på nätshopping.
För mig har det alltid varit självklart att om det dyker upp en produkt jag vill köpa – oavsett om det rör sig om ett par skor, en jacka, en ny gjutjärnsgryta eller en fräsch Wunderbaum till Saaben – så kommer jag snöra på mig skorna och gå till närmaste butik för att inhandla den.
För att det är så jäkla nice med omedelbara kickar.
Jag skiter väl i om exakt samma skor kostar 20 procent mindre på nätet än i butiken?
När skobegäret dyker upp vill jag att det ska stillas. Direkt.
Samtidigt kan jag inte längre ignorera den effektivitet med vilken mina närstående beställer hem både det ena och det andra från nätet. Vissa produkter verkar ju faktiskt anlända typ samma dag.
Och även jag måste ju erkänna att idén på att kunna stilla köpbegäret från soffan – om det skulle uppstå efter att butikerna stängt – är ganska lockande. Särskilt om det alltså faktiskt är möjligt att motta paketet till kaffet morgonen efter.
Så för ett tag sedan tog jag steget.
Jag hade varit på middag hos min flickväns familj, och hennes brorsa hade satt på musik av ett par ecuadoriansk-schweiziska musiker på den stora tv:n i vardagsrummet.
Så fort jag såg albumomslaget på den stora skärmen blev jag kär. Det var ett svartvitt foto av de två musikerna, och den ena förkroppsligade allt det jag drömmer om att vara:
Mörk. Muskulös. Lång. Cool mustasch. Cowboyhatt. Instoppat linne. Slitna jeans. Stort bältesspänne. Och massvis med krimskramsiga accessoarer med amerikansk västern-vibe.
Sidospår: jag har egentligen alltid varit en ganska simpel kille. Rent modemässigt alltså. Det skrämde mig i gymnasiet när jag fick skolkamrater från finare kvarter som dök upp med manschettknappar, fina klockor, sjalar och sidennäsdukar i bröstfickorna. Det verkade krångligt, och vittnade om vissa vett-och-etikett-koder från överklassen som jag själv inte bottnade i.
Men männen på albumomslaget på tv:n utstrålade ingen onödig komplexitet. De utstrålade bara skönhet och sex.
Så jag tog fram mobilen och klickade hem ett gäng coola accessoarer från en stor e-handelsbutik. Jag lovades att de skulle anlända pronto.
Men dagen efter ekade både postlådan och mejlen tomma.
Först två dagar senare kom ett konfirmationsmejl.
"Vi behandlar din order och kontaktar dig när den lämnat varuhuset".
En vecka senare lyste fortfarande samma text från skärmen.
Två veckor senare fick jag ett mejl från försäljaren som bad mig recensera deras produkter. Som jag fortfarande inte fått. Och när jag kontaktar kundservice möts jag bara av en AI-robot som hatar mig.
Från min plats i förarsätet i Saaben till och från jobbet har jag noterat hur långtradarna från Postnord åker fram och tillbaka över motorvägarna, dag och natt, fullproppade med medelklassens olika beställningar och returer. Returer som av allt att döma dessutom inte ens når handlarna för återförsäljning, utan som slängs eller eldas upp istället.
Tidigare har jag fnyst åt dem. Tänkt att de inte angår mig. Jag är ju en butiksshoppare!
Men nu håller jag sakta på att falla in i vansinne. Jag ser lastbilarna och undrar vilken som innehåller mitt paket. Varför kommer det aldrig? Är det inte typ min mänskliga rättighet att få det jag vill ha exakt när jag vill ha det?
Jag uppdaterar Postnord-appen hundra gånger per dag.
"Vi behandlar din order".
Jag vrålar. Sliter mitt hår.
Jag ska aldrig mer e-handla.