Navalny fängslades genast när han återvände till Ryssland efter att ha vårdats på sjukhus i Tyskland.
Just nu ligger två skakande dokumentärer på SVT Play – "Navalnyj - Putins fiende nummer ett" och" Aleksej Navalnyj – de sista dagarna i frihet".
Båda handlar om Aleksej Navalnyj, den ryske aktivisten som dragit ned brallorna på Putin och hans lakejer och därför skulle undanröjas med det dödliga nervgiftet Novitjok.
Få utanför Ryssland hade koll på Navalny innan han insjuknade under en flygresa i Sibirien. Utan sina anhängare och en envis fru hade hans liv troligen tagit slut där, men mirakulöst nog gick de ryska myndigheterna med på att låta den medvetslöse Navalny flygas till sjukhus i Tyskland.
Filmerna beskriver hur den undersökande journalistgruppen Bellingcat, specialiserad på faktakoll i öppna källor, kartlägger hur mordförsöket gick till. Bellingcats arbete är en thriller i sig. Via flygplatsincheckningar och mobilsignaler avslöjas hur Navalny länge skuggats av den ryska säkerhetstjänsten FSB. Till och med på solsemester med sin fru har han Putins mannar i hasorna.
Det är beklämmande att se hur de ryska läkarna, troligen därtill nödda och tvungna, med nedsänkta blickar svamlar om "lågt blodsocker" som orsak till Navalnys koma. För att inte tala om nyhetsuppläsaren i ryska statstelevisionen som anger orsaken alltför vidlyftig alkoholförtäring. En sorglig studie i vad rädsla för makten kan göra med professionalitet.
Höjdpunkten är när Navalny själv får en av FSB-stalkarna att berätta om hur han tråcklade in giftet i Navalnys kalsonger – och sedan beklagar sig över misstaget att genomföra förgiftningen under en alldeles för kort flygresa. Hade den varit lite längre hade Navalny aldrig överlevt.
Där har vi alltså kalibern på killarna vi har att göra med på andra sidan Östersjön.
Tänker på den tämligen krystade kultursidesdebatten om huruvida vi svenskar är beredda att försvara oss i händelse av krig. Det sägs ju att vi är fredsskadade efter mer än 200 års lugn och ro. Att alls fråga folk: "skulle du kunna tänka dig att försvara Sverige" känns ingenting annat än fredsskadat.
Det är klart vi skulle försvara oss. Om vi var tvungna. Vilket vi kanske blir. Ingen vet.
Visserligen sade Calle Schulman - han är tydligen någon sorts kändis - att han nog "inte hade det i sig", att det inte var hans grej att ta till vapen för Sverige för "det finns massor av andra länder och värderingar som är bättre än våra". Fredsskadad, som sagt.
DN:s Fredrik Strage fick mycket dynga när han skrev att nationalstaten inte är värd att dö för, men erkände i samma andetag att han kan tänka sig att försvara "liberal demokrati, full yttrandefrihet och sexuell dekadens".
Och det är väl exakt vad allt handlar om. Vill vi ha frihet att säga och göra vad vi vill – eller vill vi inte? Vill vi gå i någon förstockad gubbes ledband eller vill vi själva styra våra liv? Att Putin terroriststämplat bilden där han utmålas som regnbågstransa i rött läppstift och lösfransar säger allt om hans samhällsbygges totala avsaknad av självdistans. Så det är klart det svider när Navalny kallar honom "kalsongförgiftaren". Despoter har aldrig haft humor.
Ann LInde, utrikesminister.
Själv skulle jag, som Schulman, inte vara särskilt flink med "de där långa grejerna" som man enligt utrikesministern "har över axeln som man kan skjuta mot tanks". Men det finns väl annat än pansarskott. Jag är en fenomenal på att koka ärtsoppa. Både med och utan fläsk. Kok-lottor lär behövas även fortsättningsvis.
Putin kommer att blekna när trossen laddar om.