Jag vill aldrig att dagen ska ta slut. Förut handlade det om att festa som att det inte fanns någon morgondag. Förfest blev fest och festen blev efterfest som varade till sju på morgonen. Idag handlar det där om att titta på ännu ett avsnitt i soffan trots att klockan har passerat midnatt.
Det finns nog ingenting jag inte har gjort när det kommer till att festa. Jag har snackat förbi mig i kön, stått på gästlistor, charmat till mig drinkar, dansat på barstolar och alltid längtat till den där efterfesten där allt ska hända. Haft bortamatcher och gått direkt till jobbet efter en utekväll med en lätt doft av bardisk och dålig andedräkt.
Men efter pandemin och med åren så har allt det där förändrats. Jag har blivit tråkig och slö.
Mitt favoritställe stänger vid elva på kvällen. För många är det där förfesten sker, men för mig betyder stängningen hemgång. Jag brukar då säga att "jag stängde stället", men utelämnar såklart detaljen om att klockan inte ens var tolv.
Pandemin begränsade alla möjligheter till fest och ett levande uteliv. Inga möten med nya människor och inga efterfester. Jag rättade in mig i det ledet och efter ett tag trivdes jag. När restriktionerna väl försvann så fanns inte festsuget kvar. Helt plötsligt var inget party värt bakfyllan dagen efter. Jag tittade på klockan vid elva och sa tyst för mig själv "sent ändå".
Vad hände med 19-åriga, blonda Malin som gick under namnet "Tequila-Malin"? Som tjuvbadade i rika människors pooler, som smög in på klubben trots att hon blivit nekad i kön och som bröt foten halvvägs igenom men fortsatte festen ändå för att inte missa något.
Förmodligen växte hon upp...
Jag vet inte. Kanske var det lika bra. När man är i tjugoårsåldern får man alltid höra att ens bästa tid i livet är nu. Och ja. Jag har haft väldigt roligt. Pandemin tog några år ifrån oss men den förändrade oss samtidigt. Även om jag älskade att dansa på bord, dygna, kasta drinkar i ansiktet på killar jag inte gillade, höra av mig till så många som möjligt för att få tag i en efterfest eller eventuellt ett ragg...
Så trivs jag med hur mitt liv ser ut nu.
Jag väljer min tid. Jag byter ut baren mot soffan utan att "fomon" kväver mig fullständigt. Jag lägger mina pengar på god mat istället för dyra drinkar.
Och jag ska vara helt ärlig.
Jag gillar att vara ute och träffa nya människor. Jag dejtar, beställer in drinkar, köper dyr öl och flörtar med bartendern. Men skillnaden nu är att jag kan gå hem utan att få dåligt samvete. Jag får höra att jag är tråkig och jag kan stå för det.
De gångerna jag väljer att festa så har det aldrig varit samma sak som innan pandemin. Det spelar ingen roll om jag dricker tre drinkar eller tio, jag blir alltid lika bakfull. Och den där dagen efter-känslan med sprängande huvudvärk och ett lätt illamående som håller i sig hela dagen är sällan värt det.
Men en liten del av mig vill ändå hitta tillbaka till min inre partyprinsessa. Känna det där drivet igen när lördagen närmar sig och att ha hela kvällen framför sig.
Kanske gör jag allt det där igen. Vid årsskiftet eller nästa sommar kanske jag nattbadar på morgonen och smiter iväg med någon redan på förfesten.
Eller i alla fall stannar ute längre än till tolv.
Vi kan väl börja där.